Litterär? Moi?

Hej, läsare! Jag har funderat lite grann kring en sak. Vad är en författare? När blir man det?

Jag skulle inte kalla mig författare. Men så har jag bara hållit på i några månader. Vill jag bli en författare? Jag vet inte. Det beror på lite grann på vad man lägger i begreppet. Om man med författare menar en person som får betalt för sitt skrivande och som faktiskt kan leva på det, fine. Any day. Jag med min skrivtörst kan inte tänka mig någon bättre sysselsättning. (Utom möjligen provsmakare av whisky eller något, men det kan ju kosta på i längden…)

Men om man tänker i termer av skrå, hantverksteknik, kanske till och med stil blir jag genast mer tveksam. Det känns gammalt och traditionstyngt. Det känns begränsande. Jag skriver inte som en författare. Jag skriver så som jag tycker att det ska vara. Som jag skulle vilja ha det som läsare. Ungefär. I den mån man lyckas i sina föresatser.

Vad är en litterär stil? Om det alls finns något sådant. Jag har en del fördomar om det. En författare ska beskriva. En författare ska ha öppna sinnen och släppa loss syner, hörselintryck, lukter, smaker och känsloimpulser på sidorna. Fine. Om det fyller en funktion i berättelsen. Tycker jag i alla fall. Annars kan det vara.

Som skrivare är jag närmast av den omedvetna sorten. Jag tänker inte mycket på själva processen. Jag har ingen aning om varför jag skriver som jag gör. Jag är inget vidare på att analysera mina egna texter.

Jag väljer uppslag som jag tror på, instinktivt. Som jag bedömer kan utvecklas till något. Mitt intresse för språket är strikt instrumentellt. Jag vill hitta det bästa sättet att berätta en historia och/eller belysa en paradox av något slag. Det har varit det centrala för mig.

Det kanske låter tråkigt, fyrkantigt funktionellt. En av mina skrivarvänner, som gett mig mycket värdefull feedback, gav mig rådet att prova på ett mer experimentellt tillvägagångssätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.

Experimentellt, vad lägger man i ett sådant begrepp? Lita mer på dig själv, tycker skrivarvännen. Ge upp en normal och lättbegriplig struktur. Okej.

Jag är väldigt storydriven, tematiskt driven när jag skriver. Jag vill att idén ska genomsyra allt, eller åtminstone det mesta. Det är nog enormt svårt för mig att tänka bortom det. Jag är nog lite grann sådan som läsare också. Jag har varken öga eller smak för språklig estetik. Jag skiter i om det fanns timotej eller blåklocka på ängen. Om huset var sandstensfärgat eller beigegrått. Om killens näsa var lång och rak eller kort och bred. Jag misstänker att jag har ett väldigt torftigt bildsinne. Men så har du aldrig sett någon beskrivning av ett träd eller en solnedgång i någon av mina berättelser, eller hur…?

Så vad finns det kvar när man skalar bort historien, berättelsens struktur, organisation, logiska progression – linjär eller ickelinjär, manifest eller implicit? Vad finns kvar?

Jag har som sagt inte hållit på med kreativt skrivande särskilt länge. Men jag har ändå provat på lite olika angreppssätt, vissa mer experimentella än andra, men ingen direkt revolutionerande, av förklarliga skäl. Men det är de mer genomtänkta och strukturerade alstren som jag är mest nöjd med. Jag tänker på personliga favoriter som ”Maskinminnen”, ”Ganglion” och ”Ägget i tarmen”. De mer strukturlösa, handlingsfria varianterna blir sällan riktigt bra. Här har vi bland annat ”Den andra världen” som ju tyvärr blev helt kass.

Men man kan alltid försöka. (I den mån man alls kan påverka det man skriver; ibland kan det kännas som en mental process som går på autopilot eller något.) Om man ber andra människor om deras åsikter är man väl dum om man inte lyssnar. Det är klart man vill få bättre insikt i sitt skrivande. Det är klart man vill utvecklas.

Men det finns gränser förstås. Aldrig i helvete att jag skriver om träd eller solnedgångar…

Ha det oerhört bra!