Ny novell III

Hej alla glada! I dag har jag färdigställt en ny novell. Den heter Ganglion. Kolla in den på novellsajten www.veckansnovell.se

Ha det så bra som så

Rena skräcken!

Hej, potentiella läsare. En liten diskurs kring skräck som genre och dess roll i... ja, genrens historia. Kulturen, tror jag att jag försöker säga. Men ordet fastnar i halsen, i knogarna. Jag har försökt vara den vuxnare människan, men jag kan inte. Mitt förakt för kulturen är svårt att dölja.

Det betyder inte att jag hatar kulturella uttryck. Teater, dans, musik, konst. Jag tycker som alla andra i grunden kulturellt belastade individer att dessa saker håller uppe oss, bär vårt samhälle på sina axlar. Kultur behövs, mer än sport, mer än... Ja, framför allt mer än sport. Mode, tänkte jag säga. Men det kändes inte viktigt nog att släpa in i diskussionen.

Nej, jag avskyr kulturisterna. De där figurerna som gör sig till talesperson åt kulturen och anser sig ha rätt att definiera kulturen.

Jag vet, det är ganska banala tankar jag ger uttryck för. Men det är innerligt. Allvarligt: All bra kultur är skräp. Eller var skräp en gång i tiden, tills folk (även de mest inbitna konservativa typerna) insåg att det hade ett bestående värde. Om du måste dra ett streck i sanden mellan kultur och skit, då kommer du faktiskt att hamna i slutsatsen att kultur är skit. Och skit är kultur.

Jag älskar skit. Jag älskar Mozart för att det är skit. Jag älskar Fellini för att det är skit. Skit, skit, skit, skit. RDGG (jag skriver denna förkortning för att slippa förflacka diskussionen med uttrycket Redan De Gamla Grekerna) älskade skit och snask och blod och kuk och fitta. De överförda detta litterära eksem på Shakespeare med mera. De grymmaste konstnärerna i historien var sådana som målade för att skrämma skiten ur folk, så att gjorde bot och bättring innan de dog. Ifrågasätta budskapet kan man alltid göra, och gör (i mitt fall). Men det ge gjorde var jävligt bra. Kompositörerna gjorde strålande skräck som kittlade våra trumhinnor. Filmen som kulturform byggdes på en, och enkom en faktor: Skräcken. King Kong, Dracula, Frankenstein anyone. Skräpet blev accepterat. Skräpet blev kultur.

Vi byggde vår kultur på det som den gamla tidens kulturister kallade skräp. Nya rader av kulturister fås regelbundet att inse att dåtidens skit är nutidens kultur. Varför lär de sig aldrig? Varför inser de inte det uppenbara? Att morgondagens kultur är dagens skräp? Är det en allför djärv och sofistikerad slutsats?

I dag går det bra att pissa på slasherfilm och hylla tom, fjäskig dynga. Vänd på perspektivet, om inte annat för ett skojigt instrument. Lek med tanken att din ryggradsreflex är fel. Lek med tanken att du, denna fantastiska bildade, spirituella och begåvade människa, har noll koll. Du har ingen oberoende vilja. Du följer auktoriteter och konventioner. Du styr aldrig utvecklingen, du åker med den. Du har alltid fel men får aldrig stå till svars för det.

För mig är det en kulturist. En som tycker. En som sitter på kulturella skattemedel. En som basar över offentliga kulturella institutioner. Bra skit hyllas aldrig, får aldrig några gemensamfinansierade anslag, visas aldrig på gemensamfinansierad teve, etc. Dålig kultur belönas alltid, fast det saknar ett bestående värde.

Jag är så trött på kultursfären som aldrig hänger med sin tid. Jag är så trött på alla halvfigurer som kidnappat kulturbegreppet. När kultur är det du och jag gör. Det är berättelser. Berättelser om livet, så som människor ser det. Inte fåniga klichéer. Inte taffliga försök att ge kulturisterna det de vill ha. Äkta, ärligt. Skit. Men bra skit.

Jag är ingen stor fan av töntpopulism. Det är inte det jag säger, "låt oss alla lyssna på Crazy Frog tills vi pissar ner oss". Det är ett bra missförstånd, men likväl ett missförstånd. Jag säger att skitsektorn ger oss mängder med skit, och kultursektorn ger oss mängder med skit. Och emellanåt finns där en skarpsint iakttagelse, något som ligger nära hjärtat och helst får hjärtat att bulta, hårt. Men kulturisterna vet inte vilket som är vad. De som har makten över kulturen vet ingenting och har inte underlag eller mod för att tycka något själva. De bara förvaltar en död kultur, ett levande lik om man så vill.

För mig är det krig, och jag nöjer mig inte för något mindre än att kulturister faller på knä med vitt flagg och ber om ursäkt för att de bajsat över skräckgenren alla år. Innan de inser att skräck ÄR kultur - och mer än så: Skräck är ett av fundamenten för vår kultur - ja, då får jag väl fortsätta hata dem och de får fortsätta att solka ner kulturbegreppet.

Eat that motherfuckers!

Ny novell II

Hej, potentiella läsare! I dag har jag varit igång och skrivit igen. Jag är så glad för att jag färdigställt en ny novell. Min tolfte någonsin. Novellen heter Skäktaren. För dig som gives a damn, kolla in på www.veckansnovell.se.

Ha det guld - och silver - och brons! Var en glad människa - det är den bästa hämnden!

Ett litet citat

"You, my creator, would tear me to pieces and triumph; remember that, and tell me why I should pity man more than he pities me?"

Frankenstein, Mary Shelley

Ny novell!

Hej, potentiella läsare! I dag är jag glad för jag har svept ihop en ny novell, "Håret på väggen". (Japansk hårskräck anyone?) Det är min elfte novell och här satsar jag lite mindre på skräck och lite mer på äckel. Kolla in den på novellsajten www.veckansnovell.se.

Och snälla, snälla, snälla, ge mig en liten kommentar. Positiv eller negativ spelar ingen roll. Det skulle värma i hjärttrakten på den här bonnatösen från Halland.

Ha det hur bra som helst!

Ska man vara glad att man är sur eller?

Hej potentiella bloggläsare. I dag tänkte jag prata lite om en aspekt av skrivande som förbryllar mig lite. Det är det här med motgångar. Jag vet inte om du (jag tänker mig att "du" är någon som är intresserad av litteratur och skrivande, om du läser detta...) märkt att motgångar verkar sporra skrivande. Personliga motgångar. Det blir inte som man vill, det händer inget kul, folk är inte justa mot en. Den typen av grejer. Det går lättare att skriva, man får idéer, det blir bättre. Det är i alla fall min erfarenhet baserad på ett högst begränsat underlag.

Jag tror inte att skrivande bara är självterapi. Jag tror att det kan ha den funktionen. Men det verkar för begränsat för mig. Skrivande är så mycket. Att ge mening åt det som saknar mening, sammanhang åt det som saknar sammanhang. Att utmana och motsäga sig själv (om man inte insett det så har man sannolikt inte utvecklats till någon bra skrivare). Att dagdrömma. Att klä känslokulisser inom till exempel musik med ord, eller snarare att försöka göra det. Jag inbillar mig att jag skriver på ett mycket speciellt sätt när jag lyssnar på NIN:s Ghosts eller nya Dark Tranquillity exempelvis. Man sugs in i deras mörka värld. Man blir en gotisk varelse. Blir alltså på ett sätt mer involverad i musiken. Att skriva är att producera och konsumera. Det är ett sätt att leva mer medvetet. Kanske. Ja, det är lite tankar kring det i alla fall.

Men motgång. Jag vet inte om man ska bli glad för att man mår skit, eller vara tacksam för de stora smällarna i livet. Kanske skriver man för att trösta sig. Jag vet inte. Jag funderar ibland på varje jag började skriva helt plötsligt. Jag tror knappt jag tänkt tanken innan den här våren, sommaren. Jag tror att det har att göra med att jag gick i väggen rejält efter att det blev definitivt slut mellan mig och min pojkvän. (Jag har lovat att inte använda hans namn i mina berättelser eller på webben. Och oroa dig inte, Markus, jag håller alltid vad jag lovar.) (Han heter inte Markus. Så klart. Vad tror du om mig?) Ja, ja, det var rätt allvarligt ett tag och det tog sin lilla tid och resa sig igen efter det. Jag är nästan säker på att skrivandet har något med det att göra. Man började ställa frågor om sig själv. Frågor som man inte hade några svar på. Det var oerhört jobbigt. Jag tror det där med frågor är centralt i sammanhanget. Jag hoppas att jag genom skrivandet kan bli en mer medveten människa. Även om det är jobbigt ibland.

Jag kraschade, jag såg inte vad jag höll på med och visste framför allt inte varför jag gjorde eller tyckte på ett speciellt sätt. Just det, man kände inte igen sig själv till slut. Man var i det närmaste avskild från den varelsen. Jag tror att alla som haft en riktigt djup depression vet vad jag pratar om.

I mina berättelser är Saga ett monster, en skuggvarelse. Hon är något omänskligt och overkligt. Något hotfullt och ondskefullt som sipprar in i vår värld eller ditt liv. Det var väl egentligen inget medvetet drag. Idén till den första Saga-novellen "Jag heter Saga Torstensson" inbjöd till det. Och jag tycker att hon är ett rätt bra monster, ett litet hopkok av olika skräckkoncept och lite grann en egen grej också. Det är rätt snurrigt men också rätt kul. Och som sagt, det väcker frågor.

Jag är på sätt och vis glad, nu i efterhand, för att det blev som det blev. Det behövdes ett skarpt uppbrott. Det var på väg åt helt fel håll. Jag ska inte gå in på detaljer. Men jag tror att det destruktiva (och indirekt självdestruktiva) som bubblade upp där alltid funnits där. Jag hade bara tryckt ner det, suttit på det, och hoppats att det skulle försvinna av sig själv. Det gör det naturligtvis aldrig. Man måste jobba med det.

Jag blir lycklig av att skriva, men mitt skrivande närs av min olycka. Det är väl en kul paradox? Man får nog vara lite knäpp om man ska hålla på och skriva. Lite upp och ner, på och av. Ibland roar jag mig med tanken att mitt andra jag – mitt skrivande jag, mitt cyberjag – är ett symptom av en hittills oupptäckt sinnessjukdom. Ett slags godartat symptom. (Eller elakartat; det är väl en smakfråga...) Det är ju också en tröstande tanke. Sämre kan det ju vara om man nu ändå är sjuk. Jag menar, det är ju bättre än stjärtklåda eller nåt.

Eller vad tycker du, potentiella läsare?

Ha det grymt bra!

Min lilla bibliografi

Hej, igen potentiella läsare! Tänkte jag skulle dra lite snabbfakta om mitt skrivande, utifall att någon är nyfiken.

Jag har som sagt inte skrivit särskilt länge, sen början av juni i år. Jag tänkte bara att jag skulle testa, hade inga förväntningar eller så, och fastnade direkt. Jag älskar det. Det är spännande, det är utvecklande på något vis. Och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt som jag trodde att det skulle vara. Resultatet är en annan sak, det får var och en bedöma.

Jag ser det som en jävligt kul hobby att skriva. Och när man gjort något som man tycker funkar själv så vill man gärna få ut det så att andra kan se det. Så funkar jag i alla fall.

Jag tror inte att mina grejer tilltalar mainstreamläsaren direkt. Which is fine, och rätt logiskt. Varje gång jag går in i en vanlig bokaffär blir jag helt desorienterad, för jag hittar inte ett skvatt som intresserar mig. Och jag är ändå en bokslukare av rang. Det bådar kanske inte gott för mina planer på att bli Sveriges ledande horrorqueen och skrämma arslet av alla, om min smak och uttrycksstil är så udda. Men man får väl inrikta sig på udda människor då. De finns ju, de också.

Mer om mitt skrivande. Så gott som varje rad jag skriver är influerad av en viss dam, Mary Wollstonecraft Shelley, min älskling, och hennes lilla monsterskapelse. Jag försöker inte att planka henne, för det är omöjligt, men där finns hur mycket som helst att ösa ur. Hon la grunden för hela genren. Hon är bäst.

Min dröm är att verkligen skrämma någon med det jag skriver. Jag blir själv oftast inte rädd när jag läser skräckberättelser eller ser skräckfilmer, jag läser/ser dem mest för den sköna stämningens skull. Men bara tanken på att få någon att ligga sömnlös på natten eller kasta nervösa blickar över axeln... Ja, man är väl hur störd som helst.

Jag har inte lyckats än. Men jag tänker fortsätta så länge jag tycker att det är roligt. Jag har alltid en idé på lager, vissa är svårare än andra att omsätta till färdig text. Det är en utmaning. Det är en kick när man lyckas.

Hittills har jag skrivit tio noveller. En av dem har översatts till engelska av en god vän till mig.

Novellerna är, i tur och ordning:
1. Huvudet fullt av mörka tankar
2. Slaktmasken (Slaughterface i den engelska versionen)
3. Det svarta inuti
4. Jag heter Saga Torstensson
5. Saga Torstensson
6. Sagan om Saga
7. En levande metafor
8. Nathalie
9. I de levandes skara
10. Gubben i kikaren

Novellerna 4-6 hänger ihop i en liten trilogi med mig själv i en av rollerna. Jag är rätt så insnöad på den här metagrejen. Det är väl Mary S. som spökar, ni vet, skaparen, skapelsen...

Alla finns publicerade på en novellsajt, http://www.veckansnovell.se/. Kolla in, läs, tyck till! Jag skulle bli skitglad om jag fick en kommentar!

Ha det fruktansvärt bra!

It's alive!

Hej, potentiella bloggläsare. Jag är en helt vanlig västkusttjej. (Ja, "helt vanlig" är väl att ta i; byt ut mot "totalt vrickad".) Jag har en passion i livet: att skriva. (Förresten, stryk "passion i livet", det är i starkaste laget, jag har faktiskt bara hållit på med det här i två månader...)

Jag skriver skräckberättelser som jag publicerar på webben (checka in mig på novellsajten http://www.veckansnovell.se/!) Jag drömmer om att bli läst, hitta någon som gillar det jag gör. (Förutom jag själv då.)

Det vore kul att komma i kontakt med andra som skriver. Vi kunde ha ett kul utbyte, läsa varandras texter, kritisera, snacka skit.

Om ni inte har något för er, kolla in min coola MySpace-sida på www.myspace.com/sagatorstensson.

Ha en gyllene dag!