tisdag 23 december 2008
måndag 15 december 2008
Vad föreställer bilden?
Hej igen, vänner! Ni kanske har kollat in mina alster på Kapitel 1 – http://www.kapitel1.se/saga-torstensson och noterat att varje novell har en speciell omslagsbild. Vad tror ni att de föreställer? Blod, tarmar och allmänt snusk?
Tänkte faktiskt avslöja lite om bilderna.
Håret på väggen
Inte hår alls utan någon typ av undervattensväxter som jag plåtade på semestern.
Köttskörd + Nathalie
Bild av vanligt toapapper som lagts på en vinfläck. Här har jag använt två varianter av förstoringar och färgförvrängningar.
Maskinminnen
En dubbelexponering gjord i datorn. Ena bilden föreställer ett stenhuvud i en botanisk trädgård (kolla in lilla röda blomman) och den andra bilden visar en byggnad av gotiskt snitt.
Slaktmasken
Ännu ett semesterfoto. Föreställer ett eroderat stenblock på en strand.
Ägget i tarmen
Foto på en chiliplanta på mitt arbetsrum. Bilden är aningen förvriden och färgerna har ändrats för att det ska se ut som läbbiga blodfyllda maskar eller något.
Lite kuriosa för er som bryr er.
Ha det skitbra!
Tänkte faktiskt avslöja lite om bilderna.
Håret på väggen
Inte hår alls utan någon typ av undervattensväxter som jag plåtade på semestern.
Köttskörd + Nathalie
Bild av vanligt toapapper som lagts på en vinfläck. Här har jag använt två varianter av förstoringar och färgförvrängningar.
Maskinminnen
En dubbelexponering gjord i datorn. Ena bilden föreställer ett stenhuvud i en botanisk trädgård (kolla in lilla röda blomman) och den andra bilden visar en byggnad av gotiskt snitt.
Slaktmasken
Ännu ett semesterfoto. Föreställer ett eroderat stenblock på en strand.
Ägget i tarmen
Foto på en chiliplanta på mitt arbetsrum. Bilden är aningen förvriden och färgerna har ändrats för att det ska se ut som läbbiga blodfyllda maskar eller något.
Lite kuriosa för er som bryr er.
Ha det skitbra!
Roman!
Hej, vänner! Tänkte försöka mig på en galen sak. Nu när jag skrivit mina 24 planerade noveller (samt en knäpp bonusnovell, se http://www.veckansnovell.se/) tänkte jag kasta med med huvudet före in i ett romanprojekt. Fullständigt vansinnigt, men man får se det som en kul grej.
Boken har fått namnet "Köttskörd" för att jag gillar den engelska biotekniktermen tissue harvest. Det handlar om en deprimerad kannibal som möter sin drömkvinna.
De första tio sidorna finns nu ute på http://www.kapitel1.se/saga-torstensson. Det är allt jag skrivit så här långt. Kolla gärna in och tyck till! Jag har inte fått några omdömen ännu.
Ha det sinnesrubbat bra!
Boken har fått namnet "Köttskörd" för att jag gillar den engelska biotekniktermen tissue harvest. Det handlar om en deprimerad kannibal som möter sin drömkvinna.
De första tio sidorna finns nu ute på http://www.kapitel1.se/saga-torstensson. Det är allt jag skrivit så här långt. Kolla gärna in och tyck till! Jag har inte fått några omdömen ännu.
Ha det sinnesrubbat bra!
onsdag 10 december 2008
Samlad bibliografi
Hej, vänner! Här är alla mina noveller, i den ordning de är skrivna och publicerade. Alla finns på www.veckansnovell.se med nedanstående författarkommentarer. Utvalda (*) finns på www.kapitel1.se.
1. Huvudet fullt av mörka tankar
En liten sak som jag svepte ihop på några minuter. Inspirationen är hämtad från olika sakrala högstämda texter, typ i Bibeln. Det är kul att se vad man kan göra dramaturgiskt med det språket.
2. Slaktmasken*
Ännu en liten grej som jag kokade ihop lite snabbt. Kanske lite simpel i uppbyggnaden och inte världens mest originella idé. Men kanske kan den funka.
3. Det svarta inuti
Jag satt och kämpade med det här lilla stycket hela kvällen i går. Jag vet inte om jag är nöjd direkt. Kanske finns det en god idé någonstans där inne i allt det svarta...
4. Jag heter Saga Torstensson*
Ja, vad kan man säga? Är man sjuk så är man...
5. Saga Torstensson
Om möjligt ännu mer rubbad än föregångaren, "Jag heter..." Men jag gillar den.
6. Sagan om Saga
Sista novellen i Saga-serien. Logiken är kanske lite vacklande, men... Ja, tanken är god.
7. En levande metafor*
En liten historia om våndan av att återvända till jobbet efter semestern. Ja, alltså, på ett metaforiskt plan...
8. Nathalie*
Den här historien är inspirerad av en av mina vänner.
9. I de levandes skara*
Ok, det här är lite av ett lapptäcke. Titeln är knyckt från en gammal platta med Anthrax. Storyn i stort sett en bearbetning av 60-talsrullen "Carnival of Souls". Och zombietemat... ja, det är inte heller purfärskt direkt. Men man måste väl få knycka lite. Eller mycket.
10. Gubben i kikaren
Den här berättelsen är influerad av en film som heter Possession. Det inser jag nu när jag skrivit den.
11. Håret på väggen*
Min fascination för japansk hårskräck fick mig att skriva detta lilla stycke. Inte så skrämmande kanske. Men rätt äckligt, eller hur?
12. Skäktaren
Det vore väl synd och skam att här inte nämna två grymt stora inspirationskällor. Den ena är gudomliga Tanith Lee. Den andra är Kryten. Smeg off!
13. Ganglion*
Medicinsk (eller kanske snarare kvasimedicinsk) skräck som lånar friskt av "Das Cabinet des Dr. Caligari" (1920). En av de mäktigaste filmupplevelser jag någonsin haft. En annan inspirationskälla är David Cronenbergs "Existenz" (1999).
14. Den andra världen
Hela den här historien är uppbyggd kring min stora odödliga vurm för 80-talsgruppen Kajsa och Malena. Jag hoppas att folk ser det för vad det är i mina ögon: en hyllning. Och samtidigt en reflektion kring artisters liv (i synnerhet kvinnliga artisters), innanför och utanför den kommersiella sfären. I dag tycks det stört omöjligt att få tag i ett exemplar av "Den andra världen" (1988). Den är slutsåld och trycks inte i nya utgåvor. Men gruppens musik har ett liv i sig, ett liv i döden. Alla citat i berättelsen, i kursiv text, är hämtade från Kajsa Grytts fantastiska texter.
15. Cecilia*
En variant på "The tomb of Ligeia", en av Edgar Allan Poes mest gåtfulla berättelser.
16. Maskinminnen*
Den här berättelsen, som blev alldeles för lång för min smak, känns lite grann som "Ganglion 2". Det är mycket filmiska hänvisningar här, Terminator så klart, och Blade Runner och Spielbergs AI. Diverse Cronenberg. Need I mention X-Men...?
17. Häxmärken
18. Intervention
19. Elegi tillägnad miss Jörgen, den 6 september 2023
20. Ägget i tarmen*
En riktig shocker, tror och hoppas jag. Rys och mys, kära vänner!
21. Bleknade bort*
22. Avsmak
23. Den fågeltomma sjön
24. Gud i stolen
That's all folks! Saga önskar er en fantastisk dag!
1. Huvudet fullt av mörka tankar
En liten sak som jag svepte ihop på några minuter. Inspirationen är hämtad från olika sakrala högstämda texter, typ i Bibeln. Det är kul att se vad man kan göra dramaturgiskt med det språket.
2. Slaktmasken*
Ännu en liten grej som jag kokade ihop lite snabbt. Kanske lite simpel i uppbyggnaden och inte världens mest originella idé. Men kanske kan den funka.
3. Det svarta inuti
Jag satt och kämpade med det här lilla stycket hela kvällen i går. Jag vet inte om jag är nöjd direkt. Kanske finns det en god idé någonstans där inne i allt det svarta...
4. Jag heter Saga Torstensson*
Ja, vad kan man säga? Är man sjuk så är man...
5. Saga Torstensson
Om möjligt ännu mer rubbad än föregångaren, "Jag heter..." Men jag gillar den.
6. Sagan om Saga
Sista novellen i Saga-serien. Logiken är kanske lite vacklande, men... Ja, tanken är god.
7. En levande metafor*
En liten historia om våndan av att återvända till jobbet efter semestern. Ja, alltså, på ett metaforiskt plan...
8. Nathalie*
Den här historien är inspirerad av en av mina vänner.
9. I de levandes skara*
Ok, det här är lite av ett lapptäcke. Titeln är knyckt från en gammal platta med Anthrax. Storyn i stort sett en bearbetning av 60-talsrullen "Carnival of Souls". Och zombietemat... ja, det är inte heller purfärskt direkt. Men man måste väl få knycka lite. Eller mycket.
10. Gubben i kikaren
Den här berättelsen är influerad av en film som heter Possession. Det inser jag nu när jag skrivit den.
11. Håret på väggen*
Min fascination för japansk hårskräck fick mig att skriva detta lilla stycke. Inte så skrämmande kanske. Men rätt äckligt, eller hur?
12. Skäktaren
Det vore väl synd och skam att här inte nämna två grymt stora inspirationskällor. Den ena är gudomliga Tanith Lee. Den andra är Kryten. Smeg off!
13. Ganglion*
Medicinsk (eller kanske snarare kvasimedicinsk) skräck som lånar friskt av "Das Cabinet des Dr. Caligari" (1920). En av de mäktigaste filmupplevelser jag någonsin haft. En annan inspirationskälla är David Cronenbergs "Existenz" (1999).
14. Den andra världen
Hela den här historien är uppbyggd kring min stora odödliga vurm för 80-talsgruppen Kajsa och Malena. Jag hoppas att folk ser det för vad det är i mina ögon: en hyllning. Och samtidigt en reflektion kring artisters liv (i synnerhet kvinnliga artisters), innanför och utanför den kommersiella sfären. I dag tycks det stört omöjligt att få tag i ett exemplar av "Den andra världen" (1988). Den är slutsåld och trycks inte i nya utgåvor. Men gruppens musik har ett liv i sig, ett liv i döden. Alla citat i berättelsen, i kursiv text, är hämtade från Kajsa Grytts fantastiska texter.
15. Cecilia*
En variant på "The tomb of Ligeia", en av Edgar Allan Poes mest gåtfulla berättelser.
16. Maskinminnen*
Den här berättelsen, som blev alldeles för lång för min smak, känns lite grann som "Ganglion 2". Det är mycket filmiska hänvisningar här, Terminator så klart, och Blade Runner och Spielbergs AI. Diverse Cronenberg. Need I mention X-Men...?
17. Häxmärken
18. Intervention
19. Elegi tillägnad miss Jörgen, den 6 september 2023
20. Ägget i tarmen*
En riktig shocker, tror och hoppas jag. Rys och mys, kära vänner!
21. Bleknade bort*
22. Avsmak
23. Den fågeltomma sjön
24. Gud i stolen
That's all folks! Saga önskar er en fantastisk dag!
tisdag 9 december 2008
Kapitel 1
Hej, vänner! Jag har inte skrivit så mycket om mitt deltagande på sajten Kapitel1.se. Men jag har följt utvecklingen där med stort intresse.
Jag är uppriktigt förvånad över alla läsningar och goda omdömen. Självklart är man chanslös mot superproffsen, men den uppskattning man får betyder oerhört mycket. Hade jag kunnat föreställa mig det för ett halvår sedan? Inte en chans.
Problemet är om förväntningarna skruvas upp, om man börjar förvänta sig att folk ska tycka ens grejer är bra. Jag försöker bromsa mig själv där. Problem är också om det hämmar en i skrivandet. Om man tänker på vad folk ska tycka, och vad som väcker intresse för läsning osv medan man skriver. Det går inte. I skrivandet ska man vara 100 procent fri, annars blir det ren dynga.
Men det positiva överväger så klart. Så mycket man kan lära sig på en sådan här sak. Vissa av mina berättelser har fått många läsare, höga betyg och/eller många kommentarer. Andra verkar inte ha några läsare alls. Och det är verkligen inte som man förväntat sig. "Håret på väggen", till exempel, såg jag mest som en småskojig bagatell, och den är mest poppis av de mina. Personliga favoriter som "Maskinminnen", "Ganglion" och "Nathalie" ligger i botten.
Det kan väl betyda två saker: Antingen har skrivintresserade och -begåvade människor i allmänhet dåligt omdöme. Eller också är det jag som är kass på att bedöma kvaliteten på mina egna alster. Jag skulle säga att det lutar kraftigt åt det senare hållet. Berättande och berättelse är förvisso en fråga om smak. Men min erfarenhet är att folk är väldigt smarta, kunniga och framför allt ärliga. Det är därför jag glädjer mig så mycket åt de positiva kommentarerna.
Men det betyder som sagt att jag inte kan lita på mitt eget omdöme. Dags att skaffa en litterär agent? Knappast va. Nej, summan av det jag försöker säga, på mitt sedvanligt osammanhängande sätt, är att jag tycker att det är en intressant paradox: Jag är beroende av andra för att förstå mitt eget skrivande. Men om jag låter andras åsikter påverka mitt skrivande så blir det inget av det. Något sånt. Knäppt va?
Ha det gudomligt!
Jag är uppriktigt förvånad över alla läsningar och goda omdömen. Självklart är man chanslös mot superproffsen, men den uppskattning man får betyder oerhört mycket. Hade jag kunnat föreställa mig det för ett halvår sedan? Inte en chans.
Problemet är om förväntningarna skruvas upp, om man börjar förvänta sig att folk ska tycka ens grejer är bra. Jag försöker bromsa mig själv där. Problem är också om det hämmar en i skrivandet. Om man tänker på vad folk ska tycka, och vad som väcker intresse för läsning osv medan man skriver. Det går inte. I skrivandet ska man vara 100 procent fri, annars blir det ren dynga.
Men det positiva överväger så klart. Så mycket man kan lära sig på en sådan här sak. Vissa av mina berättelser har fått många läsare, höga betyg och/eller många kommentarer. Andra verkar inte ha några läsare alls. Och det är verkligen inte som man förväntat sig. "Håret på väggen", till exempel, såg jag mest som en småskojig bagatell, och den är mest poppis av de mina. Personliga favoriter som "Maskinminnen", "Ganglion" och "Nathalie" ligger i botten.
Det kan väl betyda två saker: Antingen har skrivintresserade och -begåvade människor i allmänhet dåligt omdöme. Eller också är det jag som är kass på att bedöma kvaliteten på mina egna alster. Jag skulle säga att det lutar kraftigt åt det senare hållet. Berättande och berättelse är förvisso en fråga om smak. Men min erfarenhet är att folk är väldigt smarta, kunniga och framför allt ärliga. Det är därför jag glädjer mig så mycket åt de positiva kommentarerna.
Men det betyder som sagt att jag inte kan lita på mitt eget omdöme. Dags att skaffa en litterär agent? Knappast va. Nej, summan av det jag försöker säga, på mitt sedvanligt osammanhängande sätt, är att jag tycker att det är en intressant paradox: Jag är beroende av andra för att förstå mitt eget skrivande. Men om jag låter andras åsikter påverka mitt skrivande så blir det inget av det. Något sånt. Knäppt va?
Ha det gudomligt!
söndag 7 december 2008
Ny novell
Hej, vänner! I dag har jag blivit färdig med min 24:e novell, "Gud i stolen". Den finns publicerad på www.veckansnovell.se
Ha det sinnessjukt bra!
... och kolla gärna in er lilla favorit-Saga på www.kapitel1.se
Ha det sinnessjukt bra!
... och kolla gärna in er lilla favorit-Saga på www.kapitel1.se
söndag 23 november 2008
Saga i pressen!
Hej, kära läsare! Om ni inte har dagens upplaga av DN, spring, spring och köp! Saga är söndagprofilen, intervjuad av Lasse Granestrand. Det ni!
Ha det ljuvligt!
Ha det ljuvligt!
måndag 17 november 2008
Novell nr 23!
Hej på er! Kolla in min nya novell "Den fågeltomma sjön" på www.veckansnovell.se om ni känner för det.
Annars är det?
Ha det!
PS. Nu finns Saga på www.kapitel1.se också. En grymt bra sajt för skrivande människor. DS.
Annars är det?
Ha det!
PS. Nu finns Saga på www.kapitel1.se också. En grymt bra sajt för skrivande människor. DS.
torsdag 30 oktober 2008
Novell nr 22!
Hej! Nu är jag klar med min nya berättelse. En novell i veckan är en rätt lagom skrivtakt. Novell numero 22 heter "Avsmak" och finns tillsammans med de övriga 21 på http://www.veckansnovell.se/
Ha det guld!
Ha det guld!
tisdag 21 oktober 2008
Bleknade bort
Hej, läsare! I går kväll publicerade jag min nya novell som heter "Bleknade bort". Kolla in den på www.veckansnovell.se.
Ha det!
Ha det!
måndag 20 oktober 2008
Litterär? Moi?
Hej, läsare! Jag har funderat lite grann kring en sak. Vad är en författare? När blir man det?
Jag skulle inte kalla mig författare. Men så har jag bara hållit på i några månader. Vill jag bli en författare? Jag vet inte. Det beror på lite grann på vad man lägger i begreppet. Om man med författare menar en person som får betalt för sitt skrivande och som faktiskt kan leva på det, fine. Any day. Jag med min skrivtörst kan inte tänka mig någon bättre sysselsättning. (Utom möjligen provsmakare av whisky eller något, men det kan ju kosta på i längden…)
Men om man tänker i termer av skrå, hantverksteknik, kanske till och med stil blir jag genast mer tveksam. Det känns gammalt och traditionstyngt. Det känns begränsande. Jag skriver inte som en författare. Jag skriver så som jag tycker att det ska vara. Som jag skulle vilja ha det som läsare. Ungefär. I den mån man lyckas i sina föresatser.
Vad är en litterär stil? Om det alls finns något sådant. Jag har en del fördomar om det. En författare ska beskriva. En författare ska ha öppna sinnen och släppa loss syner, hörselintryck, lukter, smaker och känsloimpulser på sidorna. Fine. Om det fyller en funktion i berättelsen. Tycker jag i alla fall. Annars kan det vara.
Som skrivare är jag närmast av den omedvetna sorten. Jag tänker inte mycket på själva processen. Jag har ingen aning om varför jag skriver som jag gör. Jag är inget vidare på att analysera mina egna texter.
Jag väljer uppslag som jag tror på, instinktivt. Som jag bedömer kan utvecklas till något. Mitt intresse för språket är strikt instrumentellt. Jag vill hitta det bästa sättet att berätta en historia och/eller belysa en paradox av något slag. Det har varit det centrala för mig.
Det kanske låter tråkigt, fyrkantigt funktionellt. En av mina skrivarvänner, som gett mig mycket värdefull feedback, gav mig rådet att prova på ett mer experimentellt tillvägagångssätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Experimentellt, vad lägger man i ett sådant begrepp? Lita mer på dig själv, tycker skrivarvännen. Ge upp en normal och lättbegriplig struktur. Okej.
Jag är väldigt storydriven, tematiskt driven när jag skriver. Jag vill att idén ska genomsyra allt, eller åtminstone det mesta. Det är nog enormt svårt för mig att tänka bortom det. Jag är nog lite grann sådan som läsare också. Jag har varken öga eller smak för språklig estetik. Jag skiter i om det fanns timotej eller blåklocka på ängen. Om huset var sandstensfärgat eller beigegrått. Om killens näsa var lång och rak eller kort och bred. Jag misstänker att jag har ett väldigt torftigt bildsinne. Men så har du aldrig sett någon beskrivning av ett träd eller en solnedgång i någon av mina berättelser, eller hur…?
Så vad finns det kvar när man skalar bort historien, berättelsens struktur, organisation, logiska progression – linjär eller ickelinjär, manifest eller implicit? Vad finns kvar?
Jag har som sagt inte hållit på med kreativt skrivande särskilt länge. Men jag har ändå provat på lite olika angreppssätt, vissa mer experimentella än andra, men ingen direkt revolutionerande, av förklarliga skäl. Men det är de mer genomtänkta och strukturerade alstren som jag är mest nöjd med. Jag tänker på personliga favoriter som ”Maskinminnen”, ”Ganglion” och ”Ägget i tarmen”. De mer strukturlösa, handlingsfria varianterna blir sällan riktigt bra. Här har vi bland annat ”Den andra världen” som ju tyvärr blev helt kass.
Men man kan alltid försöka. (I den mån man alls kan påverka det man skriver; ibland kan det kännas som en mental process som går på autopilot eller något.) Om man ber andra människor om deras åsikter är man väl dum om man inte lyssnar. Det är klart man vill få bättre insikt i sitt skrivande. Det är klart man vill utvecklas.
Men det finns gränser förstås. Aldrig i helvete att jag skriver om träd eller solnedgångar…
Ha det oerhört bra!
Jag skulle inte kalla mig författare. Men så har jag bara hållit på i några månader. Vill jag bli en författare? Jag vet inte. Det beror på lite grann på vad man lägger i begreppet. Om man med författare menar en person som får betalt för sitt skrivande och som faktiskt kan leva på det, fine. Any day. Jag med min skrivtörst kan inte tänka mig någon bättre sysselsättning. (Utom möjligen provsmakare av whisky eller något, men det kan ju kosta på i längden…)
Men om man tänker i termer av skrå, hantverksteknik, kanske till och med stil blir jag genast mer tveksam. Det känns gammalt och traditionstyngt. Det känns begränsande. Jag skriver inte som en författare. Jag skriver så som jag tycker att det ska vara. Som jag skulle vilja ha det som läsare. Ungefär. I den mån man lyckas i sina föresatser.
Vad är en litterär stil? Om det alls finns något sådant. Jag har en del fördomar om det. En författare ska beskriva. En författare ska ha öppna sinnen och släppa loss syner, hörselintryck, lukter, smaker och känsloimpulser på sidorna. Fine. Om det fyller en funktion i berättelsen. Tycker jag i alla fall. Annars kan det vara.
Som skrivare är jag närmast av den omedvetna sorten. Jag tänker inte mycket på själva processen. Jag har ingen aning om varför jag skriver som jag gör. Jag är inget vidare på att analysera mina egna texter.
Jag väljer uppslag som jag tror på, instinktivt. Som jag bedömer kan utvecklas till något. Mitt intresse för språket är strikt instrumentellt. Jag vill hitta det bästa sättet att berätta en historia och/eller belysa en paradox av något slag. Det har varit det centrala för mig.
Det kanske låter tråkigt, fyrkantigt funktionellt. En av mina skrivarvänner, som gett mig mycket värdefull feedback, gav mig rådet att prova på ett mer experimentellt tillvägagångssätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Experimentellt, vad lägger man i ett sådant begrepp? Lita mer på dig själv, tycker skrivarvännen. Ge upp en normal och lättbegriplig struktur. Okej.
Jag är väldigt storydriven, tematiskt driven när jag skriver. Jag vill att idén ska genomsyra allt, eller åtminstone det mesta. Det är nog enormt svårt för mig att tänka bortom det. Jag är nog lite grann sådan som läsare också. Jag har varken öga eller smak för språklig estetik. Jag skiter i om det fanns timotej eller blåklocka på ängen. Om huset var sandstensfärgat eller beigegrått. Om killens näsa var lång och rak eller kort och bred. Jag misstänker att jag har ett väldigt torftigt bildsinne. Men så har du aldrig sett någon beskrivning av ett träd eller en solnedgång i någon av mina berättelser, eller hur…?
Så vad finns det kvar när man skalar bort historien, berättelsens struktur, organisation, logiska progression – linjär eller ickelinjär, manifest eller implicit? Vad finns kvar?
Jag har som sagt inte hållit på med kreativt skrivande särskilt länge. Men jag har ändå provat på lite olika angreppssätt, vissa mer experimentella än andra, men ingen direkt revolutionerande, av förklarliga skäl. Men det är de mer genomtänkta och strukturerade alstren som jag är mest nöjd med. Jag tänker på personliga favoriter som ”Maskinminnen”, ”Ganglion” och ”Ägget i tarmen”. De mer strukturlösa, handlingsfria varianterna blir sällan riktigt bra. Här har vi bland annat ”Den andra världen” som ju tyvärr blev helt kass.
Men man kan alltid försöka. (I den mån man alls kan påverka det man skriver; ibland kan det kännas som en mental process som går på autopilot eller något.) Om man ber andra människor om deras åsikter är man väl dum om man inte lyssnar. Det är klart man vill få bättre insikt i sitt skrivande. Det är klart man vill utvecklas.
Men det finns gränser förstås. Aldrig i helvete att jag skriver om träd eller solnedgångar…
Ha det oerhört bra!
onsdag 15 oktober 2008
Novell nr 20!
Hej, kära vänner! I dag har jag knåpat ihop min 20:e novell som fått den smakfulla titeln "Ägget i tarmen". Läs den på www.veckansnovell.se
Den här gången satsar jag på lite go'a äckeleffekter. Det finns en fin tradition av det inom skräcken.
Ha det vidrigt bra!
Den här gången satsar jag på lite go'a äckeleffekter. Det finns en fin tradition av det inom skräcken.
Ha det vidrigt bra!
söndag 12 oktober 2008
Novell nr 19
Hej, läsare! (Jag har fått en bloggkommentar, så jag har skippat prefixet "presumtiva".) Jag har skrivit en novell. Den heter "Elegi tillägnad miss Jörgen, den 6 september 2023" och finns publicerad på http://www.veckansnovell.se/ (jag vet inte varför, det är fan i mig inget direkt upphetsande litterärt forum...). Läs den if you like, skriv och berätta vad du tycker. Jag har nog aldrig varit så beroende av ärlig feedback. Tidigare när jag publicerat något nytt, har jag känt mig rätt säker på att det är bra eller åtminstone intressant. Nu är jag helt nollställd. Novell nr 19 kan vara världens pile o' dogshit. Den kanske tillför något. Jag har ingen aning. Jag vet inte ens varför jag publicerade den. Vad ska man göra? Vad är viktigast? Att hålla en bra publiceringstakt, för publikens skull, eller att försäkra sig (det kan man ju tro...) om att man inte ger ut någon skit? Please tell me!
Ha det skithålabra!
Ha det skithålabra!
söndag 5 oktober 2008
Novell nr 18!
Hej, potentiella läsare! I dag har jag publicerat min 18:e novell, som heter Intervention. Den finns på www.veckansnovell.se tillsammans med de 17 andra. Kolla in den, vet jag.
Ha det!
Ha det!
torsdag 2 oktober 2008
Skivtips 1
Hej, potentiella läsare! Lyssnade på en skön gammal platta i går när jag diskade. Tänkte introducera en liten avdelning här där jag lyfter fram lite skivor som jag gillar som jag tycker är lite förbisedda eller vad man nu ska säga.
Vi börjar alltså med en skiva som det går alldeles utmärkt att rengöra hushållsutensilier till. Den duger bra i andra sammanhang också förstås. Det är den eminente, vackre och grymt coole Thomas Di Levas första engelska platta "Naked Number One" från 1993. Har du hört den? Om inte, spring och köp. Eller ladda ner den och ge Thomas en hundring eller två i handen nästa gång du ser honom. Jag lägger mig inte i det.
Varför tycker jag den är så fantastisk? Mästerverket "Rymdblomma" (1989) är väl egentligen stået vassare totalt sett, även om det är en hårfin linje... Vi tar en liten Topp 5 Bra Anledningar Till Att "Naked Number One" Är En Fenomenal Skiva:
5. Produktionen. Alla Di Levas skivor är grymt genomarbetade och låter hur bra som helst. Men här finns det många fräcka grepp och detaljer. Låt efter låt lyfter mot skyarna så att det suger i magtrakten.
4. Den underbara röstsynthgrejen i titellåten. Smittsamt på gränsen till epidemi.
3. Coola låttitlar som till exempel "Hell is made of love", "Time is a crime" och "Keep on dying". Och texter förstås. Hur mycket uppslag som helst till nya noveller.
2. Mörkret. Det här är kanske Di Levas mest pessimistiska platta. Han är rätt förbannad faktiskt. Med Di Leva-mått ska tilläggas.
1. Inledningsorden "I am based on a true story". Får man låna dem och ha som personligt motto kanske?
Convinced? You should be!
Ha en riktigt skön Di Leva-dag!
Vi börjar alltså med en skiva som det går alldeles utmärkt att rengöra hushållsutensilier till. Den duger bra i andra sammanhang också förstås. Det är den eminente, vackre och grymt coole Thomas Di Levas första engelska platta "Naked Number One" från 1993. Har du hört den? Om inte, spring och köp. Eller ladda ner den och ge Thomas en hundring eller två i handen nästa gång du ser honom. Jag lägger mig inte i det.
Varför tycker jag den är så fantastisk? Mästerverket "Rymdblomma" (1989) är väl egentligen stået vassare totalt sett, även om det är en hårfin linje... Vi tar en liten Topp 5 Bra Anledningar Till Att "Naked Number One" Är En Fenomenal Skiva:
5. Produktionen. Alla Di Levas skivor är grymt genomarbetade och låter hur bra som helst. Men här finns det många fräcka grepp och detaljer. Låt efter låt lyfter mot skyarna så att det suger i magtrakten.
4. Den underbara röstsynthgrejen i titellåten. Smittsamt på gränsen till epidemi.
3. Coola låttitlar som till exempel "Hell is made of love", "Time is a crime" och "Keep on dying". Och texter förstås. Hur mycket uppslag som helst till nya noveller.
2. Mörkret. Det här är kanske Di Levas mest pessimistiska platta. Han är rätt förbannad faktiskt. Med Di Leva-mått ska tilläggas.
1. Inledningsorden "I am based on a true story". Får man låna dem och ha som personligt motto kanske?
Convinced? You should be!
Ha en riktigt skön Di Leva-dag!
söndag 28 september 2008
Sju kvar...
Hej, potentiella läsare! I dag har jag publicerat en ny novell på www.veckansnovell.se. Den heter "Häxmärken". Kolla in, om ni känner för det.
Ha det guldbra!
Ha det guldbra!
måndag 22 september 2008
Novell nr 16
Hej, potentiella läsare! Nu har jag mer potentiell läsning till er. I går satt jag uppe till sent, sent och skrev en lång historia som heter "Maskinminnen". Om du känner för det kan du läsa den på http://www.veckansnovell.se/
Ha det enastående bra
Ha det enastående bra
fredag 19 september 2008
Wazup!
Hej, potentiella läsare!
Här är några ord för alla er som tycker allt är lite dimmigt eller helt glasklart. Vissa saker behöver bara sägas. Bedöm själv om du finner det provocerande eller nåt.
Jag kan inte acceptera att en man är mer värd än en kvinna. Jag kan inte acceptera att en man har mer frihet och större möjligheter än en kvinna. Generellt sätt.
Jag tycker inte att en hel flock av människor ska behöva leva i skräck bara för att de råkar vara födda till kvinnor. But that's just me, babe.
Därför är jag feminist.
Jämställdhet är målet. Men jag är feminist som en protest mot vissa samhällsvärderingar som hör hemma på sophögen. Konservativa värderingar. Anslut dig till den protesten! Kille eller tjej, skriv till mig och tala om att du står på min sida! Det skulle göra hela skillnaden för mig.
För en del personer är feminism synonymt med galna kärringar med vansinniga idéer.
För mig är konservatism synonymt med lögner, korruption, maktmissbruk, fokmord, hedersvåld och några andra ord som är väldigt, väldigt fula i min vokabulär.
När ska konservatismen anses ha förbrukat sitt förtroende hos människor i gemen? Aldrig?
Jag lämnar er med tanken. Det behöver inte se ut så här.
Här är några ord för alla er som tycker allt är lite dimmigt eller helt glasklart. Vissa saker behöver bara sägas. Bedöm själv om du finner det provocerande eller nåt.
Jag kan inte acceptera att en man är mer värd än en kvinna. Jag kan inte acceptera att en man har mer frihet och större möjligheter än en kvinna. Generellt sätt.
Jag tycker inte att en hel flock av människor ska behöva leva i skräck bara för att de råkar vara födda till kvinnor. But that's just me, babe.
Därför är jag feminist.
Jämställdhet är målet. Men jag är feminist som en protest mot vissa samhällsvärderingar som hör hemma på sophögen. Konservativa värderingar. Anslut dig till den protesten! Kille eller tjej, skriv till mig och tala om att du står på min sida! Det skulle göra hela skillnaden för mig.
För en del personer är feminism synonymt med galna kärringar med vansinniga idéer.
För mig är konservatism synonymt med lögner, korruption, maktmissbruk, fokmord, hedersvåld och några andra ord som är väldigt, väldigt fula i min vokabulär.
När ska konservatismen anses ha förbrukat sitt förtroende hos människor i gemen? Aldrig?
Jag lämnar er med tanken. Det behöver inte se ut så här.
söndag 14 september 2008
Ny novell!
Hej, potentiella läsare! I dag har jag skrivit och publicerat novell nummer 15, "Cecilia". Om du känner för det kan du läsa den på www.veckansnovell.se
Ha det!
(Och glöm inte att skriva till mig! Jag menar allvar!)
Ha det!
(Och glöm inte att skriva till mig! Jag menar allvar!)
fredag 12 september 2008
Skriv för ditt liv!
Hej potentiella läsare! Saga är jätteglad över alla trevliga människor som varit inne och läst mina blogginlägg. Men Saga är inte helt nöjd. Saga känner inte att hon connectat 100-procentigt med alla er knäppskallar där ute. Jag vill ha mer.
Alltså. Här är en idé. Jag vill att ni skriver en novell till mig. Skriv och skicka eller publicera någonstans så att jag kan läsa den. Det är en utmaning, fegar du ur, va?!
Skriv fritt. Om du inte kommer på något kuligt/kusligt kan du ta något av nedanstående novelluppslag. Berättelsen handlar om...
1) … människor som har som hobby att gipsa sig på olika ställen, armar, ben, you name it. Det blir en besatthet till slut. Mer omfattande, mer avancerat, sjukare. Var ska det sluta?
2) … en kvinna som har ovanliga "cravings" – matbegär – under graviditeten. Det börjar med att hon biter på naglarna…
3) … hur det skulle vara om du mötte dig själv i framtiden. Just det, den där reklamslogan som teve tjatat ihjäl. Skillnaden är att du i framtiden är en galen, sadistisk mördare. Och han/hon är ute efter dig.
Vad säger du om det? Antar du utmaningen? Det kan vara hur kort eller långt som helst. Vilken form som helst, hexameter for all I care. Men gör det! Jag vill läsa det färdiga resultatet. Jag vill slå mig för bröstet och tänka stolt att jag var den som fick dig att göra det. Saga Made Me Do It, för att parafrasera en populär grupp.
Ha det fabulöst fredagsbra!
Och skriv, för fan! Skriv!
Alltså. Här är en idé. Jag vill att ni skriver en novell till mig. Skriv och skicka eller publicera någonstans så att jag kan läsa den. Det är en utmaning, fegar du ur, va?!
Skriv fritt. Om du inte kommer på något kuligt/kusligt kan du ta något av nedanstående novelluppslag. Berättelsen handlar om...
1) … människor som har som hobby att gipsa sig på olika ställen, armar, ben, you name it. Det blir en besatthet till slut. Mer omfattande, mer avancerat, sjukare. Var ska det sluta?
2) … en kvinna som har ovanliga "cravings" – matbegär – under graviditeten. Det börjar med att hon biter på naglarna…
3) … hur det skulle vara om du mötte dig själv i framtiden. Just det, den där reklamslogan som teve tjatat ihjäl. Skillnaden är att du i framtiden är en galen, sadistisk mördare. Och han/hon är ute efter dig.
Vad säger du om det? Antar du utmaningen? Det kan vara hur kort eller långt som helst. Vilken form som helst, hexameter for all I care. Men gör det! Jag vill läsa det färdiga resultatet. Jag vill slå mig för bröstet och tänka stolt att jag var den som fick dig att göra det. Saga Made Me Do It, för att parafrasera en populär grupp.
Ha det fabulöst fredagsbra!
Och skriv, för fan! Skriv!
tisdag 9 september 2008
ObZen
Hej, potentiella läsare!
Jag är vad man skulle kunna kalla en ganska naiv och impulsiv människa. Om jag får en idé, ett infall, så vill jag fullfölja. Som det här med att publicera noveller på webben. Vad ska det vara bra för?
Jag erkänner, det är mest en egogrej. Det är känslan av att det kanske finns någon där ute som läser det man gjort och berörts av det. På något konstigt sätt, och utan att vara medveten om det, så connectar man med en likasinnad. Det händer inte för ofta annars.
Jag skriver naturligtvis för människor som gillar skräck. En del gillar inte skräck. Det är förståeligt. Jag gillar inte allsång. Jag gillar inte ishockey.
Det där med http://www.skrivmaskinen.se/ var ett infall. Jag snubblade över sidan när jag googlade runt lite. Blev imponerad. Bestämde mig för att skaffa ett konto och publicera några av mina noveller. Om jag inte varit så snabb i tanken kanske jag skulle ha kollat in användarvillkoren först. Det är klokt. Ingen har någonsin anklagat mig för att vara klok.
Om jag hade kollat in användarvillkoren kanske jag inte hade skaffat något konto. Kanske.
Vad står det? Har du kollat in det? Det står en massa kloka saker om att inte knycka varandras upphovsrättskyddade material etc. Bra. Jag vill inte att någon ska knycka det jag skriver och kalla det sitt eget. Och så står det, och jag citerar:
"Vi tillåter inte inlägg som innehåller obscena ord, personliga angrepp, ärekränkande yttranden, kommersiella budskap, pornografiska yttranden, rasistiska yttranden, sexistiska yttranden, hot, trakasserier, uppmaningar till brott, uppvigling eller andra yttranden som bryter mot svensk lag."
Okej, det finns flera saker man kan ställa sig frågande här. Men det jag fastnar för är "obscena ord". Vad är det? Kan någon definiera begreppet? Inte jag heller.
Jag tänker på gamle Gustave Flaubert som talade om "le seul mot juste". Det enda rätta ordet. Han menade att man kunde hitta exakt rätt ord – det optimala uttrycket – för att beskriva ett givet skeende, en given känsla etc. Tänk om det ordet är obscent? Vem ska avgöra det?
Flaubert blev själv åtalad för sin bok. Friad förvisso, men ändå. William Burroughs blev dragen inför skranket för sin nakna lunch, och det var 50-talet. Delar av dåtidens kulturetablissemang fick rusa till undsättning och förklara varför denna bok – obscen eller ej – inte borde förbjudas. I dag har såväl Bovary som lunchen en stark ställning inom litteraturen. Den fina litteraturen till och med. Och man kan nämna otaliga andra exempel. De kristna fundamentalisterna förlorade till slut. Eller?
Under andra halvan av 1900-talet hade till och med de mest efterblivna konservativa gett upp och bytt slagfält. Ingen läser böcker längre. Varför läsa när man kan se filmatiseringen? Filmen blev den nya djävulen, sedan rockmusiken, sedan datorspelen, sedan Internet osv. Jag skulle säga att den kristna moralismen fortfarande har ett ganska stadigt grepp om oss. Vilket är rätt trist med tanke på alla gånger de visat sig ha fel.
Och där kommer vi fram till min definition av begreppet obscen. Det är ett kristet begrepp. Det passar kristendomen som hand i handske. Det passar kristendomens historiska hat mot fritänkande och ifrågasättande. Det passar kristendomens historiska kropps- och sexförakt. Kroppen är obscen. Anden är ren.
Kanske är jag helt ute och cyklar. Den som formulerat ovanstående användarvillkor, med formuleringen om "obscena ord" kanske tänkte något helt annat. Det är bara min tolkning.
Låt mig erbjuda en alternativ tolkning. Läs meningen igen:
"Vi tillåter inte inlägg som innehåller obscena ord, personliga angrepp, ärekränkande yttranden, kommersiella budskap, pornografiska yttranden, rasistiska yttranden, sexistiska yttranden, hot, trakasserier, uppmaningar till brott, uppvigling eller andra yttranden som bryter mot svensk lag."
För att illustrera min poäng, låt mig göra en liten praktisk förkortning:
"Vi tillåter inte inlägg som innehåller obscena ord /…/ eller andra yttranden som bryter mot svensk lag."
Det står i praktiken så. Man kan läsa det så. Om man vill. Vad betyder det i så fall? Finns det några obscena ord som bryter mot svensk lag? Det har jag mycket svårt att tänka mig. Vi har nämligen ett grundlagsstadgat censurförbud (1 kap. 3 § YGL). Undantag för biograffilm och video. Statens biografbyrå klipper inte när Robert de Niro är ful i munnen. Statens Biografbyrå klipper inte ens när Uma Thurman vadar i avhuggna kroppsdelar. Censuren är på utgång, tron på censuren som undermedicin mot samhällets sjukdomar sviktar. Generellt sett tror jag att det är så.
När man stöter på censur i dag är det ironiskt nog oftast inom den privata sfären. Självcensur i teve och andra medier. Google-censur för att behaga diktaturens Kina. Sorgligt när privata aktörer inte fattar sambanden. Frihet och öppenhet, demokrati, kapitalism. Kom igen! Det är inte världens svåraste tankenöt.
Vem var det som sa: "Den enda obscena boken är en censurerad bok"? Jag vet inte. Upplys mig gärna om du vet. Men jag tycker att det är bra sagt. Censur är jäkligt fult. Censur är frihetens och demokratins fiende. Fråga alla som slavade – och gör än i dag – under den förträffliga kommunismen.
Är Saga obscen? Bra fråga, om jag får säga det själv. Om vi inte kan enas om själva ordets innebörd, då är det väl ganska svårt att svara. Definitivt obscen, ur vissa synvinklar – guilty as charged. Jag viker inte för något för jag vill berätta en historia. Ur andra synvinklar: mer tveksamt. Jag ser inget egenvärde i att vara obscen, vad skulle det vara? Det låter tråkigt i längden.
Det är möjligt att redaktören för http://www.skrivmaskinen.se/ kräver att jag ska ändra eller ta bort mina texter, eller kanske kastar ut mig med huvudet före. Troligtvis inte. Jag skriver varken tillräckligt obscent eller tillräckligt bra för att föräras den uppmärksamheten. Jag hänger med så länge jag får.
Vad jag vill säga på detta oerhört gaggiga sätt är att jag är kritisk. Jag ser helst att man aktar sig för uttryck som "obscena ord" och uttryck. Jag tycker att man inte ska förutsätta för mycket. En människas sanning är inte nödvändigtvis en annans. Vi behöver vara öppna, diskutera. Inte slå igen dörren med en smäll så fort det inte passar.
Det tycker jag i alla fall. Vad tycker du?
Ha det obscent bra allihop!
Jag är vad man skulle kunna kalla en ganska naiv och impulsiv människa. Om jag får en idé, ett infall, så vill jag fullfölja. Som det här med att publicera noveller på webben. Vad ska det vara bra för?
Jag erkänner, det är mest en egogrej. Det är känslan av att det kanske finns någon där ute som läser det man gjort och berörts av det. På något konstigt sätt, och utan att vara medveten om det, så connectar man med en likasinnad. Det händer inte för ofta annars.
Jag skriver naturligtvis för människor som gillar skräck. En del gillar inte skräck. Det är förståeligt. Jag gillar inte allsång. Jag gillar inte ishockey.
Det där med http://www.skrivmaskinen.se/ var ett infall. Jag snubblade över sidan när jag googlade runt lite. Blev imponerad. Bestämde mig för att skaffa ett konto och publicera några av mina noveller. Om jag inte varit så snabb i tanken kanske jag skulle ha kollat in användarvillkoren först. Det är klokt. Ingen har någonsin anklagat mig för att vara klok.
Om jag hade kollat in användarvillkoren kanske jag inte hade skaffat något konto. Kanske.
Vad står det? Har du kollat in det? Det står en massa kloka saker om att inte knycka varandras upphovsrättskyddade material etc. Bra. Jag vill inte att någon ska knycka det jag skriver och kalla det sitt eget. Och så står det, och jag citerar:
"Vi tillåter inte inlägg som innehåller obscena ord, personliga angrepp, ärekränkande yttranden, kommersiella budskap, pornografiska yttranden, rasistiska yttranden, sexistiska yttranden, hot, trakasserier, uppmaningar till brott, uppvigling eller andra yttranden som bryter mot svensk lag."
Okej, det finns flera saker man kan ställa sig frågande här. Men det jag fastnar för är "obscena ord". Vad är det? Kan någon definiera begreppet? Inte jag heller.
Jag tänker på gamle Gustave Flaubert som talade om "le seul mot juste". Det enda rätta ordet. Han menade att man kunde hitta exakt rätt ord – det optimala uttrycket – för att beskriva ett givet skeende, en given känsla etc. Tänk om det ordet är obscent? Vem ska avgöra det?
Flaubert blev själv åtalad för sin bok. Friad förvisso, men ändå. William Burroughs blev dragen inför skranket för sin nakna lunch, och det var 50-talet. Delar av dåtidens kulturetablissemang fick rusa till undsättning och förklara varför denna bok – obscen eller ej – inte borde förbjudas. I dag har såväl Bovary som lunchen en stark ställning inom litteraturen. Den fina litteraturen till och med. Och man kan nämna otaliga andra exempel. De kristna fundamentalisterna förlorade till slut. Eller?
Under andra halvan av 1900-talet hade till och med de mest efterblivna konservativa gett upp och bytt slagfält. Ingen läser böcker längre. Varför läsa när man kan se filmatiseringen? Filmen blev den nya djävulen, sedan rockmusiken, sedan datorspelen, sedan Internet osv. Jag skulle säga att den kristna moralismen fortfarande har ett ganska stadigt grepp om oss. Vilket är rätt trist med tanke på alla gånger de visat sig ha fel.
Och där kommer vi fram till min definition av begreppet obscen. Det är ett kristet begrepp. Det passar kristendomen som hand i handske. Det passar kristendomens historiska hat mot fritänkande och ifrågasättande. Det passar kristendomens historiska kropps- och sexförakt. Kroppen är obscen. Anden är ren.
Kanske är jag helt ute och cyklar. Den som formulerat ovanstående användarvillkor, med formuleringen om "obscena ord" kanske tänkte något helt annat. Det är bara min tolkning.
Låt mig erbjuda en alternativ tolkning. Läs meningen igen:
"Vi tillåter inte inlägg som innehåller obscena ord, personliga angrepp, ärekränkande yttranden, kommersiella budskap, pornografiska yttranden, rasistiska yttranden, sexistiska yttranden, hot, trakasserier, uppmaningar till brott, uppvigling eller andra yttranden som bryter mot svensk lag."
För att illustrera min poäng, låt mig göra en liten praktisk förkortning:
"Vi tillåter inte inlägg som innehåller obscena ord /…/ eller andra yttranden som bryter mot svensk lag."
Det står i praktiken så. Man kan läsa det så. Om man vill. Vad betyder det i så fall? Finns det några obscena ord som bryter mot svensk lag? Det har jag mycket svårt att tänka mig. Vi har nämligen ett grundlagsstadgat censurförbud (1 kap. 3 § YGL). Undantag för biograffilm och video. Statens biografbyrå klipper inte när Robert de Niro är ful i munnen. Statens Biografbyrå klipper inte ens när Uma Thurman vadar i avhuggna kroppsdelar. Censuren är på utgång, tron på censuren som undermedicin mot samhällets sjukdomar sviktar. Generellt sett tror jag att det är så.
När man stöter på censur i dag är det ironiskt nog oftast inom den privata sfären. Självcensur i teve och andra medier. Google-censur för att behaga diktaturens Kina. Sorgligt när privata aktörer inte fattar sambanden. Frihet och öppenhet, demokrati, kapitalism. Kom igen! Det är inte världens svåraste tankenöt.
Vem var det som sa: "Den enda obscena boken är en censurerad bok"? Jag vet inte. Upplys mig gärna om du vet. Men jag tycker att det är bra sagt. Censur är jäkligt fult. Censur är frihetens och demokratins fiende. Fråga alla som slavade – och gör än i dag – under den förträffliga kommunismen.
Är Saga obscen? Bra fråga, om jag får säga det själv. Om vi inte kan enas om själva ordets innebörd, då är det väl ganska svårt att svara. Definitivt obscen, ur vissa synvinklar – guilty as charged. Jag viker inte för något för jag vill berätta en historia. Ur andra synvinklar: mer tveksamt. Jag ser inget egenvärde i att vara obscen, vad skulle det vara? Det låter tråkigt i längden.
Det är möjligt att redaktören för http://www.skrivmaskinen.se/ kräver att jag ska ändra eller ta bort mina texter, eller kanske kastar ut mig med huvudet före. Troligtvis inte. Jag skriver varken tillräckligt obscent eller tillräckligt bra för att föräras den uppmärksamheten. Jag hänger med så länge jag får.
Vad jag vill säga på detta oerhört gaggiga sätt är att jag är kritisk. Jag ser helst att man aktar sig för uttryck som "obscena ord" och uttryck. Jag tycker att man inte ska förutsätta för mycket. En människas sanning är inte nödvändigtvis en annans. Vi behöver vara öppna, diskutera. Inte slå igen dörren med en smäll så fort det inte passar.
Det tycker jag i alla fall. Vad tycker du?
Ha det obscent bra allihop!
lördag 6 september 2008
Sagatankar
Hej, potentiella läsare! Nu har Saga tänkt lite mer. Med betoning på lite. Det gäller min senaste novell, "Den andra världen" som jag publicerade i går på http://www.veckansnovell.se/. Den är en ganska märklig grej. Det är inte helt lätt att bli klok på den.
Man kan väl säga att den är experimentell i både idé och utförande. Den är på inget sätt originell eller djup, men jag kunde åtminstone känna när jag skrev den att jag inte riktigt visste vad jag gjorde. Det var en ganska jobbig men stimulerande känsla. Jag tycker att det är kul att testa nya saker, se vad som händer.
För er som inte läst den, men som av någon anledning finner detta lilla blogginlägg intressant och läsvärt kan jag dra storyn i sammandrag. Den skildrar 80-talsgruppen Kajsa och Malena som ett par demoner uppstigna från de dödas rike. De återkommer till de levandes rike för att spela för zombies.
Storyn har två huvudsakliga inspirationskällor, varav den ena är Clive Barkers novell "Sex, Death and Starshine" från "Books of Blood"-sviten. Men den allra viktigaste källan jag öst ur är Kajsa och Malenas fantastiska musik, främst spåren på "Den andra världen" som utkom 1988.
Det man kan läsa i novellen om huvudpersonens kärlek till K & M och deras musik är direkt hämtad ur mitt liv. K & M var en av mina allra tidigaste musikaliska förälskelser. Och den var min egen. Jag upptäckte dem själv och ingen annan i min omgivning gillade dem.
Jag såg naturligtvis aldrig K & M live, eftersom de la av efter ovan nämnda album. Och jag var fyra år när den kom. Kajsa Grytt och Malena Jönsson har fortsatt sina karriärer, och skördat framgångar var för sig. Kajsa har exempelvis gjort en rad fantastiska rockplattor; "Revolution" gjorde mig löjligt lycklig när den kom.
Jag älskar dem fortfarande. Men det finns en speciell magi kring hela det här med gruppen. Gruppen man aldrig får uppleva live eller på skiva igen.
Jag vet inte hur Kajsa eller Malena skulle reagera om de läste berättelsen. Kanske skulle de bli skitförbannade. Särskilt Kajsa då, eftersom jag knyckt en massa underbara textrader från hennes låtar, och vävt in dem i storyn. Utan att be om lov, ska tilläggas, med rodnande kinder. Jag skulle aldrig våga. Men om de ber mig att plocka bort novellen från webben så gör jag det. Anyway, det är inte tänkt som något negativt, att jag beskriver dem som "döda" artister, föredettingar etc. Jag ser inte på dem så, och det är ju bevisligen inte sant. Jag vill understryka att novellen är tänkt som en hyllning. En kärleksförklaring. Det är så jag förhåller mig till folk, som monster. För att jag är ett själv.
Novellen bygger på den något skumma grundhypotesen att artisten i gruppen och utanför gruppen är två helt olika personer. Berättelsen handlar om Malena Jönsson som den Malena Jönsson hon var i K & M, inte i Tant Strul eller som soloartist eller privatperson eller något annat. Och motsvarande om Kajsa Grytt. Som om Kajsa Grytt och Malena Jönsson i praktiken kunde sitta i publiken och se K & M framträda live. Det är nog rätt svårt att svälja den hypotesen, men jag tycker att den är rätt kul.
Samtidigt är berättelsen en reflektion över hela det här med kommers och etablissemang inom musiken. Branschsidan. Branschen har i min mening alltid haft ett osunt förhållande till både artister och publik. Innan det här med nedladdning kom var storbolagen fullständigt maktfullkomliga. Nu är de hispiga idioter som kräver att politiker och poliser släpper allt de har för händer och jagar fildelare. Som om det inte finns viktigare saker i världen – internationell terrorism, klimathotet, mord, våldtäkt och könsstympning.
Megabolagen har alltid velat styra vår smak, forma dem efter sina egna behov. Inte lyssna av vad folk vill ha. Inte spåra sann talang och känsla. Tala om för oss vad vi ska gilla, vilket jag personligen finner vara rätt perverst. Det är som att tala om för en person vad för slags sexuell läggning denne ska ha och vad för slags person denne ska tända på.
Vi befinner oss i en brytningstid. Vem vet? Snart kanske mediebolagen spelat ut sin roll. Det finns redan ett antal spännande direktkanaler till publiken. Varför avlöna ett antal kostymnissar som inte tillför något av värde? Men fortfarande bestämmer bolagen en hel del. De bestämmer vad som ska synas och höras och vad som inte ska synas och höras. Vilka är det som försvinner ut i kylan och mörkret? Jag får ursäkta mig om du är evigt trött på feministiska konspirationsteorier. Men det är ju så överallt. När kvinnor nått en viss ålder är de inte intressanta längre. Fast de har all visdom och erfarenhet man kan tillskriva en Bob Dylan eller en Van Morrison eller en Neil Young och eller en Ulf Lundell. Jag tycker det är skit. Jag hoppas fan i mig att det inte ser ut så när jag är på fel sida om 40. Någon gång får det väl hända någonting i det här bajsnödiga samhället.
Men novellen är hoppfull. Andemeningen är väl ungefär: Musiken har ett liv i sig själv. Ett liv i döden. Musik – bra musik – överlever allt, inklusive kommersiell dödförklaring. Och det är där K & M kommer in. Vi kanske inte får tag på deras plattor för de säljs inte i affärerna eller de är slut på förlaget och ingen har kommit på tanken att trycka upp nya. Men det spelar ingen roll. Det lever vidare. Det hittar nya vägar. Jag skulle säga att "Den andra världen" är min mest hoppfulla novell.
Tack Kajsa! Tack Malena! Ni är mina gudar!
Så där, ja. Jag behövde bara säga det. Nu återstår bara en sak att säga:
Ha det skethålabra i helgen!
Man kan väl säga att den är experimentell i både idé och utförande. Den är på inget sätt originell eller djup, men jag kunde åtminstone känna när jag skrev den att jag inte riktigt visste vad jag gjorde. Det var en ganska jobbig men stimulerande känsla. Jag tycker att det är kul att testa nya saker, se vad som händer.
För er som inte läst den, men som av någon anledning finner detta lilla blogginlägg intressant och läsvärt kan jag dra storyn i sammandrag. Den skildrar 80-talsgruppen Kajsa och Malena som ett par demoner uppstigna från de dödas rike. De återkommer till de levandes rike för att spela för zombies.
Storyn har två huvudsakliga inspirationskällor, varav den ena är Clive Barkers novell "Sex, Death and Starshine" från "Books of Blood"-sviten. Men den allra viktigaste källan jag öst ur är Kajsa och Malenas fantastiska musik, främst spåren på "Den andra världen" som utkom 1988.
Det man kan läsa i novellen om huvudpersonens kärlek till K & M och deras musik är direkt hämtad ur mitt liv. K & M var en av mina allra tidigaste musikaliska förälskelser. Och den var min egen. Jag upptäckte dem själv och ingen annan i min omgivning gillade dem.
Jag såg naturligtvis aldrig K & M live, eftersom de la av efter ovan nämnda album. Och jag var fyra år när den kom. Kajsa Grytt och Malena Jönsson har fortsatt sina karriärer, och skördat framgångar var för sig. Kajsa har exempelvis gjort en rad fantastiska rockplattor; "Revolution" gjorde mig löjligt lycklig när den kom.
Jag älskar dem fortfarande. Men det finns en speciell magi kring hela det här med gruppen. Gruppen man aldrig får uppleva live eller på skiva igen.
Jag vet inte hur Kajsa eller Malena skulle reagera om de läste berättelsen. Kanske skulle de bli skitförbannade. Särskilt Kajsa då, eftersom jag knyckt en massa underbara textrader från hennes låtar, och vävt in dem i storyn. Utan att be om lov, ska tilläggas, med rodnande kinder. Jag skulle aldrig våga. Men om de ber mig att plocka bort novellen från webben så gör jag det. Anyway, det är inte tänkt som något negativt, att jag beskriver dem som "döda" artister, föredettingar etc. Jag ser inte på dem så, och det är ju bevisligen inte sant. Jag vill understryka att novellen är tänkt som en hyllning. En kärleksförklaring. Det är så jag förhåller mig till folk, som monster. För att jag är ett själv.
Novellen bygger på den något skumma grundhypotesen att artisten i gruppen och utanför gruppen är två helt olika personer. Berättelsen handlar om Malena Jönsson som den Malena Jönsson hon var i K & M, inte i Tant Strul eller som soloartist eller privatperson eller något annat. Och motsvarande om Kajsa Grytt. Som om Kajsa Grytt och Malena Jönsson i praktiken kunde sitta i publiken och se K & M framträda live. Det är nog rätt svårt att svälja den hypotesen, men jag tycker att den är rätt kul.
Samtidigt är berättelsen en reflektion över hela det här med kommers och etablissemang inom musiken. Branschsidan. Branschen har i min mening alltid haft ett osunt förhållande till både artister och publik. Innan det här med nedladdning kom var storbolagen fullständigt maktfullkomliga. Nu är de hispiga idioter som kräver att politiker och poliser släpper allt de har för händer och jagar fildelare. Som om det inte finns viktigare saker i världen – internationell terrorism, klimathotet, mord, våldtäkt och könsstympning.
Megabolagen har alltid velat styra vår smak, forma dem efter sina egna behov. Inte lyssna av vad folk vill ha. Inte spåra sann talang och känsla. Tala om för oss vad vi ska gilla, vilket jag personligen finner vara rätt perverst. Det är som att tala om för en person vad för slags sexuell läggning denne ska ha och vad för slags person denne ska tända på.
Vi befinner oss i en brytningstid. Vem vet? Snart kanske mediebolagen spelat ut sin roll. Det finns redan ett antal spännande direktkanaler till publiken. Varför avlöna ett antal kostymnissar som inte tillför något av värde? Men fortfarande bestämmer bolagen en hel del. De bestämmer vad som ska synas och höras och vad som inte ska synas och höras. Vilka är det som försvinner ut i kylan och mörkret? Jag får ursäkta mig om du är evigt trött på feministiska konspirationsteorier. Men det är ju så överallt. När kvinnor nått en viss ålder är de inte intressanta längre. Fast de har all visdom och erfarenhet man kan tillskriva en Bob Dylan eller en Van Morrison eller en Neil Young och eller en Ulf Lundell. Jag tycker det är skit. Jag hoppas fan i mig att det inte ser ut så när jag är på fel sida om 40. Någon gång får det väl hända någonting i det här bajsnödiga samhället.
Men novellen är hoppfull. Andemeningen är väl ungefär: Musiken har ett liv i sig själv. Ett liv i döden. Musik – bra musik – överlever allt, inklusive kommersiell dödförklaring. Och det är där K & M kommer in. Vi kanske inte får tag på deras plattor för de säljs inte i affärerna eller de är slut på förlaget och ingen har kommit på tanken att trycka upp nya. Men det spelar ingen roll. Det lever vidare. Det hittar nya vägar. Jag skulle säga att "Den andra världen" är min mest hoppfulla novell.
Tack Kajsa! Tack Malena! Ni är mina gudar!
Så där, ja. Jag behövde bara säga det. Nu återstår bara en sak att säga:
Ha det skethålabra i helgen!
fredag 5 september 2008
Novell nr 14!
Hej, potentiella läsare! Min nya novell är klar och finns publicerad på www.veckansnovell.se.
Novellen har jag kallat "Den andra världen". Det finns mycket att säga om den. Men det får nog vänta lite, tills jag tänkt färdigt.
Jag vet inte om den är bra eller skit. Jag vet inte ens om idén håller. Men jag hade den i skallen, den propsade på att få komma ut. Så vad ska man göra?
Ha en skethålabra helg allihopa!
Novellen har jag kallat "Den andra världen". Det finns mycket att säga om den. Men det får nog vänta lite, tills jag tänkt färdigt.
Jag vet inte om den är bra eller skit. Jag vet inte ens om idén håller. Men jag hade den i skallen, den propsade på att få komma ut. Så vad ska man göra?
Ha en skethålabra helg allihopa!
torsdag 4 september 2008
Tänk om igen
Tänk om...
Tänk om de visade nakna människor på teve någon gång. Vore inte det underbart? Många gillar ju naket och sex och sånt.
Men nej då. Tänk på barnen. De kan bli blinda!
Saga! Nu är du igång och drömmer igen! Sluta genast och inse fakta: Allmänningar är inte till för oss, utan för dem.
Inte nog med att Saga omnämner sig själv i tredje person. Och pratar med och förmanar sig själv på ett högst vrickat och offentligt sätt. Hon har börjat hänvisa till sig själv som "oss". Det är väl ett bevis som något att hon är lite bäng i roten.
Om du, som jag är bäng i roten, skriv någon liten kul kommentar här! Det skulle glädja denna dokumenterat helvridna västkustbrutta enormt mycket.
Ha det oootroligt bra!
Tänk om de visade nakna människor på teve någon gång. Vore inte det underbart? Många gillar ju naket och sex och sånt.
Men nej då. Tänk på barnen. De kan bli blinda!
Saga! Nu är du igång och drömmer igen! Sluta genast och inse fakta: Allmänningar är inte till för oss, utan för dem.
Inte nog med att Saga omnämner sig själv i tredje person. Och pratar med och förmanar sig själv på ett högst vrickat och offentligt sätt. Hon har börjat hänvisa till sig själv som "oss". Det är väl ett bevis som något att hon är lite bäng i roten.
Om du, som jag är bäng i roten, skriv någon liten kul kommentar här! Det skulle glädja denna dokumenterat helvridna västkustbrutta enormt mycket.
Ha det oootroligt bra!
onsdag 3 september 2008
Tänk om...
Hej potentiella läsare! Saga sitter och tittar drömskt på himlen och tänker:
Tänk om...
Tänk om, people...
Tänk om de någon gång visade oklippta slashers på statliga licensfinansierade SVT. Vore det inte underbart?
Tänk om de spelade skön norsk satanistmetal på statliga licensfinansierade P3. Vore inte det underbart?
Tänk om statliga kulturrådet sponsrade en turné med Napalm Death från Pajala i norr till Ystad i söder. Vore inte det underbart?
Tänk om en krona eller två av det statliga filmstödet gick till zombie- och kannibalrullar. Vore inte det underbart?
Galna idéer – jag vet. Tokiga fantasier – jag vet.
Men man kan väl få drömma lite. Det kostar ju inget...
Ha det ljuvligt!
Tänk om...
Tänk om, people...
Tänk om de någon gång visade oklippta slashers på statliga licensfinansierade SVT. Vore det inte underbart?
Tänk om de spelade skön norsk satanistmetal på statliga licensfinansierade P3. Vore inte det underbart?
Tänk om statliga kulturrådet sponsrade en turné med Napalm Death från Pajala i norr till Ystad i söder. Vore inte det underbart?
Tänk om en krona eller två av det statliga filmstödet gick till zombie- och kannibalrullar. Vore inte det underbart?
Galna idéer – jag vet. Tokiga fantasier – jag vet.
Men man kan väl få drömma lite. Det kostar ju inget...
Ha det ljuvligt!
måndag 1 september 2008
Meshuggah!
Hej potentiella läsare! Hade förmånen att uppleva ett av mina favoritband Meshuggah, under en av deras få Sverigespelningar. Nu sitter jag och tänker på alla ofattbart grymma och coola och fantastiskt bra band det här landet har fostrat (eller kanske snarare misslyckats att fostra). Och jag menar inte Kent och andra degiga popband som ska föreställa all that enligt samlad dagspress och alla med eller utan hår. Jag menar tung musik. Blytung. Tung som att jogga en mil i meterhög blötsnö. Det är vad vi kan i det här landet. Inte göra film, vilket vi tror. (Inse fakta: Bergman var undantaget, inte regeln!) Inte skriva vettiga böcker; det är mest same-old-same-old boring gubbgnäll. (Inse fakta: Maj och Per skrev alla Martin Beck-romaner som världen behöver). Inte skriva skräp som Britney Spears kan yla till. Tungt. Tungt som fan. Som att lyfta en femkilos hantel med dubbel underarmsfraktur. Det är tungt, det.
Svensk extrem musik är historisk. Swedish Death Metal är ett väletablerat begrepp bland kloka människor över hela planeten. Det är integration på riktigt – puss på er alla metalheads out there! Svenska band som Entombed, At the gates, Dismember, Grave och The Crown har gjort klassiska plattor och influerat tonvis av band. Nyare svenska akter som In Flames, Dark Tranquillity, Arch Enemy och Meshuggah (fan vad ni var bra!!!!!) turnerar runt hela jordklotet och levererar förstklassig knallhård metal metal. Det är ofattbart coolt att vara en del av det här. Death metal är det största som hänt musiken sedan punken. Tungt.
De här banden borde vara våra nationella stoltheter. Yes, vi borde jäsa som en vetedeg och slå oss för bröstet och ta fram vikingahjälmen och Hoa Hoa-tröjan och säga: "Fan vad vi är bäst!" Fast vi är de. De tar OS-guld i metal varje vecka.
Ändå kan man inte undgå att tycka att det är konstigt tyst om de här banden. Man ser en notis här och var, Meshuggah på amerikanska albumlistan, In Flames spelar där och där. Teve hänger inte med. Radio hänger inte med (förutom undantagsvis; tack för några hårresande bra P3 Live). Våra svenska medier älskar medelmåttor, folk som inte sticker ut och som aldrig tänker nytt på riktigt. Kanske är det en spegling av folket, kanske är det en spegling av en högljudd minoritet av folket. Kanske är det media som av lathet, dumhet och feghet sviker sina läsare/lyssnare/tittare, de människor de är satta att tjäna (alla är inte sura, missunnsamma kristdemokrater eller folkpartistiska lagomterrorister). Jag vet inte.
Jag tror att vi svenskar vill visa uppskattning mot dem som är duktiga, som uträttar saker. Men är det väl kommer till kritan är vi ändå för kinkiga. Vi vill att människor ska vara duktiga inom rätt område, som till exempel idrotten som är så sund och uppbygglig (yeah right) eller göra musik som alla kan lyssna på; inklusive gamlamormor som är döv. Ingen ska känna sig utanför. Alla måste gilla samma sak. Men en jävla massa människor känner sig utanför i det här landet, vantrivs i mainstreamfåran. Vi känner inte igen oss i majoritetsvärderingarna, i majoritetskulturen, som kanske inte alls är i majoritet fast den är störst.
Det bästa vore om det inte fanns någon majoritetskultur alls. Bara kulturer som verkar på jämlika villkor. Ingen finkultur, sanktionerad kultur, passande kultur, bara kultur – öppen för alla utifrån personlig läggning och sinnesstämning och grad av nyfikenhet. Då skulle vi ha väldigt mycket mer och glädjas åt och vara stolta över som svenskar (om vi känner ett behov av det). Tänk alla fantastiska intelligenta, begåvade och kreativa människor som inte syns i dag (framför allt tjejerna; kom igen!). Det är en rätt tung tanke va? Tungt.
Ha det guldbra!
Svensk extrem musik är historisk. Swedish Death Metal är ett väletablerat begrepp bland kloka människor över hela planeten. Det är integration på riktigt – puss på er alla metalheads out there! Svenska band som Entombed, At the gates, Dismember, Grave och The Crown har gjort klassiska plattor och influerat tonvis av band. Nyare svenska akter som In Flames, Dark Tranquillity, Arch Enemy och Meshuggah (fan vad ni var bra!!!!!) turnerar runt hela jordklotet och levererar förstklassig knallhård metal metal. Det är ofattbart coolt att vara en del av det här. Death metal är det största som hänt musiken sedan punken. Tungt.
De här banden borde vara våra nationella stoltheter. Yes, vi borde jäsa som en vetedeg och slå oss för bröstet och ta fram vikingahjälmen och Hoa Hoa-tröjan och säga: "Fan vad vi är bäst!" Fast vi är de. De tar OS-guld i metal varje vecka.
Ändå kan man inte undgå att tycka att det är konstigt tyst om de här banden. Man ser en notis här och var, Meshuggah på amerikanska albumlistan, In Flames spelar där och där. Teve hänger inte med. Radio hänger inte med (förutom undantagsvis; tack för några hårresande bra P3 Live). Våra svenska medier älskar medelmåttor, folk som inte sticker ut och som aldrig tänker nytt på riktigt. Kanske är det en spegling av folket, kanske är det en spegling av en högljudd minoritet av folket. Kanske är det media som av lathet, dumhet och feghet sviker sina läsare/lyssnare/tittare, de människor de är satta att tjäna (alla är inte sura, missunnsamma kristdemokrater eller folkpartistiska lagomterrorister). Jag vet inte.
Jag tror att vi svenskar vill visa uppskattning mot dem som är duktiga, som uträttar saker. Men är det väl kommer till kritan är vi ändå för kinkiga. Vi vill att människor ska vara duktiga inom rätt område, som till exempel idrotten som är så sund och uppbygglig (yeah right) eller göra musik som alla kan lyssna på; inklusive gamlamormor som är döv. Ingen ska känna sig utanför. Alla måste gilla samma sak. Men en jävla massa människor känner sig utanför i det här landet, vantrivs i mainstreamfåran. Vi känner inte igen oss i majoritetsvärderingarna, i majoritetskulturen, som kanske inte alls är i majoritet fast den är störst.
Det bästa vore om det inte fanns någon majoritetskultur alls. Bara kulturer som verkar på jämlika villkor. Ingen finkultur, sanktionerad kultur, passande kultur, bara kultur – öppen för alla utifrån personlig läggning och sinnesstämning och grad av nyfikenhet. Då skulle vi ha väldigt mycket mer och glädjas åt och vara stolta över som svenskar (om vi känner ett behov av det). Tänk alla fantastiska intelligenta, begåvade och kreativa människor som inte syns i dag (framför allt tjejerna; kom igen!). Det är en rätt tung tanke va? Tungt.
Ha det guldbra!
söndag 31 augusti 2008
Ny novell III
Hej alla glada! I dag har jag färdigställt en ny novell. Den heter Ganglion. Kolla in den på novellsajten www.veckansnovell.se
Ha det så bra som så
Ha det så bra som så
söndag 24 augusti 2008
Rena skräcken!
Hej, potentiella läsare. En liten diskurs kring skräck som genre och dess roll i... ja, genrens historia. Kulturen, tror jag att jag försöker säga. Men ordet fastnar i halsen, i knogarna. Jag har försökt vara den vuxnare människan, men jag kan inte. Mitt förakt för kulturen är svårt att dölja.
Det betyder inte att jag hatar kulturella uttryck. Teater, dans, musik, konst. Jag tycker som alla andra i grunden kulturellt belastade individer att dessa saker håller uppe oss, bär vårt samhälle på sina axlar. Kultur behövs, mer än sport, mer än... Ja, framför allt mer än sport. Mode, tänkte jag säga. Men det kändes inte viktigt nog att släpa in i diskussionen.
Nej, jag avskyr kulturisterna. De där figurerna som gör sig till talesperson åt kulturen och anser sig ha rätt att definiera kulturen.
Jag vet, det är ganska banala tankar jag ger uttryck för. Men det är innerligt. Allvarligt: All bra kultur är skräp. Eller var skräp en gång i tiden, tills folk (även de mest inbitna konservativa typerna) insåg att det hade ett bestående värde. Om du måste dra ett streck i sanden mellan kultur och skit, då kommer du faktiskt att hamna i slutsatsen att kultur är skit. Och skit är kultur.
Jag älskar skit. Jag älskar Mozart för att det är skit. Jag älskar Fellini för att det är skit. Skit, skit, skit, skit. RDGG (jag skriver denna förkortning för att slippa förflacka diskussionen med uttrycket Redan De Gamla Grekerna) älskade skit och snask och blod och kuk och fitta. De överförda detta litterära eksem på Shakespeare med mera. De grymmaste konstnärerna i historien var sådana som målade för att skrämma skiten ur folk, så att gjorde bot och bättring innan de dog. Ifrågasätta budskapet kan man alltid göra, och gör (i mitt fall). Men det ge gjorde var jävligt bra. Kompositörerna gjorde strålande skräck som kittlade våra trumhinnor. Filmen som kulturform byggdes på en, och enkom en faktor: Skräcken. King Kong, Dracula, Frankenstein anyone. Skräpet blev accepterat. Skräpet blev kultur.
Vi byggde vår kultur på det som den gamla tidens kulturister kallade skräp. Nya rader av kulturister fås regelbundet att inse att dåtidens skit är nutidens kultur. Varför lär de sig aldrig? Varför inser de inte det uppenbara? Att morgondagens kultur är dagens skräp? Är det en allför djärv och sofistikerad slutsats?
I dag går det bra att pissa på slasherfilm och hylla tom, fjäskig dynga. Vänd på perspektivet, om inte annat för ett skojigt instrument. Lek med tanken att din ryggradsreflex är fel. Lek med tanken att du, denna fantastiska bildade, spirituella och begåvade människa, har noll koll. Du har ingen oberoende vilja. Du följer auktoriteter och konventioner. Du styr aldrig utvecklingen, du åker med den. Du har alltid fel men får aldrig stå till svars för det.
För mig är det en kulturist. En som tycker. En som sitter på kulturella skattemedel. En som basar över offentliga kulturella institutioner. Bra skit hyllas aldrig, får aldrig några gemensamfinansierade anslag, visas aldrig på gemensamfinansierad teve, etc. Dålig kultur belönas alltid, fast det saknar ett bestående värde.
Jag är så trött på kultursfären som aldrig hänger med sin tid. Jag är så trött på alla halvfigurer som kidnappat kulturbegreppet. När kultur är det du och jag gör. Det är berättelser. Berättelser om livet, så som människor ser det. Inte fåniga klichéer. Inte taffliga försök att ge kulturisterna det de vill ha. Äkta, ärligt. Skit. Men bra skit.
Jag är ingen stor fan av töntpopulism. Det är inte det jag säger, "låt oss alla lyssna på Crazy Frog tills vi pissar ner oss". Det är ett bra missförstånd, men likväl ett missförstånd. Jag säger att skitsektorn ger oss mängder med skit, och kultursektorn ger oss mängder med skit. Och emellanåt finns där en skarpsint iakttagelse, något som ligger nära hjärtat och helst får hjärtat att bulta, hårt. Men kulturisterna vet inte vilket som är vad. De som har makten över kulturen vet ingenting och har inte underlag eller mod för att tycka något själva. De bara förvaltar en död kultur, ett levande lik om man så vill.
För mig är det krig, och jag nöjer mig inte för något mindre än att kulturister faller på knä med vitt flagg och ber om ursäkt för att de bajsat över skräckgenren alla år. Innan de inser att skräck ÄR kultur - och mer än så: Skräck är ett av fundamenten för vår kultur - ja, då får jag väl fortsätta hata dem och de får fortsätta att solka ner kulturbegreppet.
Eat that motherfuckers!
Det betyder inte att jag hatar kulturella uttryck. Teater, dans, musik, konst. Jag tycker som alla andra i grunden kulturellt belastade individer att dessa saker håller uppe oss, bär vårt samhälle på sina axlar. Kultur behövs, mer än sport, mer än... Ja, framför allt mer än sport. Mode, tänkte jag säga. Men det kändes inte viktigt nog att släpa in i diskussionen.
Nej, jag avskyr kulturisterna. De där figurerna som gör sig till talesperson åt kulturen och anser sig ha rätt att definiera kulturen.
Jag vet, det är ganska banala tankar jag ger uttryck för. Men det är innerligt. Allvarligt: All bra kultur är skräp. Eller var skräp en gång i tiden, tills folk (även de mest inbitna konservativa typerna) insåg att det hade ett bestående värde. Om du måste dra ett streck i sanden mellan kultur och skit, då kommer du faktiskt att hamna i slutsatsen att kultur är skit. Och skit är kultur.
Jag älskar skit. Jag älskar Mozart för att det är skit. Jag älskar Fellini för att det är skit. Skit, skit, skit, skit. RDGG (jag skriver denna förkortning för att slippa förflacka diskussionen med uttrycket Redan De Gamla Grekerna) älskade skit och snask och blod och kuk och fitta. De överförda detta litterära eksem på Shakespeare med mera. De grymmaste konstnärerna i historien var sådana som målade för att skrämma skiten ur folk, så att gjorde bot och bättring innan de dog. Ifrågasätta budskapet kan man alltid göra, och gör (i mitt fall). Men det ge gjorde var jävligt bra. Kompositörerna gjorde strålande skräck som kittlade våra trumhinnor. Filmen som kulturform byggdes på en, och enkom en faktor: Skräcken. King Kong, Dracula, Frankenstein anyone. Skräpet blev accepterat. Skräpet blev kultur.
Vi byggde vår kultur på det som den gamla tidens kulturister kallade skräp. Nya rader av kulturister fås regelbundet att inse att dåtidens skit är nutidens kultur. Varför lär de sig aldrig? Varför inser de inte det uppenbara? Att morgondagens kultur är dagens skräp? Är det en allför djärv och sofistikerad slutsats?
I dag går det bra att pissa på slasherfilm och hylla tom, fjäskig dynga. Vänd på perspektivet, om inte annat för ett skojigt instrument. Lek med tanken att din ryggradsreflex är fel. Lek med tanken att du, denna fantastiska bildade, spirituella och begåvade människa, har noll koll. Du har ingen oberoende vilja. Du följer auktoriteter och konventioner. Du styr aldrig utvecklingen, du åker med den. Du har alltid fel men får aldrig stå till svars för det.
För mig är det en kulturist. En som tycker. En som sitter på kulturella skattemedel. En som basar över offentliga kulturella institutioner. Bra skit hyllas aldrig, får aldrig några gemensamfinansierade anslag, visas aldrig på gemensamfinansierad teve, etc. Dålig kultur belönas alltid, fast det saknar ett bestående värde.
Jag är så trött på kultursfären som aldrig hänger med sin tid. Jag är så trött på alla halvfigurer som kidnappat kulturbegreppet. När kultur är det du och jag gör. Det är berättelser. Berättelser om livet, så som människor ser det. Inte fåniga klichéer. Inte taffliga försök att ge kulturisterna det de vill ha. Äkta, ärligt. Skit. Men bra skit.
Jag är ingen stor fan av töntpopulism. Det är inte det jag säger, "låt oss alla lyssna på Crazy Frog tills vi pissar ner oss". Det är ett bra missförstånd, men likväl ett missförstånd. Jag säger att skitsektorn ger oss mängder med skit, och kultursektorn ger oss mängder med skit. Och emellanåt finns där en skarpsint iakttagelse, något som ligger nära hjärtat och helst får hjärtat att bulta, hårt. Men kulturisterna vet inte vilket som är vad. De som har makten över kulturen vet ingenting och har inte underlag eller mod för att tycka något själva. De bara förvaltar en död kultur, ett levande lik om man så vill.
För mig är det krig, och jag nöjer mig inte för något mindre än att kulturister faller på knä med vitt flagg och ber om ursäkt för att de bajsat över skräckgenren alla år. Innan de inser att skräck ÄR kultur - och mer än så: Skräck är ett av fundamenten för vår kultur - ja, då får jag väl fortsätta hata dem och de får fortsätta att solka ner kulturbegreppet.
Eat that motherfuckers!
Ny novell II
Hej, potentiella läsare! I dag har jag varit igång och skrivit igen. Jag är så glad för att jag färdigställt en ny novell. Min tolfte någonsin. Novellen heter Skäktaren. För dig som gives a damn, kolla in på www.veckansnovell.se.
Ha det guld - och silver - och brons! Var en glad människa - det är den bästa hämnden!
Ha det guld - och silver - och brons! Var en glad människa - det är den bästa hämnden!
lördag 23 augusti 2008
Ett litet citat
"You, my creator, would tear me to pieces and triumph; remember that, and tell me why I should pity man more than he pities me?"
Frankenstein, Mary Shelley
Frankenstein, Mary Shelley
Ny novell!
Hej, potentiella läsare! I dag är jag glad för jag har svept ihop en ny novell, "Håret på väggen". (Japansk hårskräck anyone?) Det är min elfte novell och här satsar jag lite mindre på skräck och lite mer på äckel. Kolla in den på novellsajten www.veckansnovell.se.
Och snälla, snälla, snälla, ge mig en liten kommentar. Positiv eller negativ spelar ingen roll. Det skulle värma i hjärttrakten på den här bonnatösen från Halland.
Ha det hur bra som helst!
Och snälla, snälla, snälla, ge mig en liten kommentar. Positiv eller negativ spelar ingen roll. Det skulle värma i hjärttrakten på den här bonnatösen från Halland.
Ha det hur bra som helst!
fredag 22 augusti 2008
Ska man vara glad att man är sur eller?
Hej potentiella bloggläsare. I dag tänkte jag prata lite om en aspekt av skrivande som förbryllar mig lite. Det är det här med motgångar. Jag vet inte om du (jag tänker mig att "du" är någon som är intresserad av litteratur och skrivande, om du läser detta...) märkt att motgångar verkar sporra skrivande. Personliga motgångar. Det blir inte som man vill, det händer inget kul, folk är inte justa mot en. Den typen av grejer. Det går lättare att skriva, man får idéer, det blir bättre. Det är i alla fall min erfarenhet baserad på ett högst begränsat underlag.
Jag tror inte att skrivande bara är självterapi. Jag tror att det kan ha den funktionen. Men det verkar för begränsat för mig. Skrivande är så mycket. Att ge mening åt det som saknar mening, sammanhang åt det som saknar sammanhang. Att utmana och motsäga sig själv (om man inte insett det så har man sannolikt inte utvecklats till någon bra skrivare). Att dagdrömma. Att klä känslokulisser inom till exempel musik med ord, eller snarare att försöka göra det. Jag inbillar mig att jag skriver på ett mycket speciellt sätt när jag lyssnar på NIN:s Ghosts eller nya Dark Tranquillity exempelvis. Man sugs in i deras mörka värld. Man blir en gotisk varelse. Blir alltså på ett sätt mer involverad i musiken. Att skriva är att producera och konsumera. Det är ett sätt att leva mer medvetet. Kanske. Ja, det är lite tankar kring det i alla fall.
Men motgång. Jag vet inte om man ska bli glad för att man mår skit, eller vara tacksam för de stora smällarna i livet. Kanske skriver man för att trösta sig. Jag vet inte. Jag funderar ibland på varje jag började skriva helt plötsligt. Jag tror knappt jag tänkt tanken innan den här våren, sommaren. Jag tror att det har att göra med att jag gick i väggen rejält efter att det blev definitivt slut mellan mig och min pojkvän. (Jag har lovat att inte använda hans namn i mina berättelser eller på webben. Och oroa dig inte, Markus, jag håller alltid vad jag lovar.) (Han heter inte Markus. Så klart. Vad tror du om mig?) Ja, ja, det var rätt allvarligt ett tag och det tog sin lilla tid och resa sig igen efter det. Jag är nästan säker på att skrivandet har något med det att göra. Man började ställa frågor om sig själv. Frågor som man inte hade några svar på. Det var oerhört jobbigt. Jag tror det där med frågor är centralt i sammanhanget. Jag hoppas att jag genom skrivandet kan bli en mer medveten människa. Även om det är jobbigt ibland.
Jag kraschade, jag såg inte vad jag höll på med och visste framför allt inte varför jag gjorde eller tyckte på ett speciellt sätt. Just det, man kände inte igen sig själv till slut. Man var i det närmaste avskild från den varelsen. Jag tror att alla som haft en riktigt djup depression vet vad jag pratar om.
I mina berättelser är Saga ett monster, en skuggvarelse. Hon är något omänskligt och overkligt. Något hotfullt och ondskefullt som sipprar in i vår värld eller ditt liv. Det var väl egentligen inget medvetet drag. Idén till den första Saga-novellen "Jag heter Saga Torstensson" inbjöd till det. Och jag tycker att hon är ett rätt bra monster, ett litet hopkok av olika skräckkoncept och lite grann en egen grej också. Det är rätt snurrigt men också rätt kul. Och som sagt, det väcker frågor.
Jag är på sätt och vis glad, nu i efterhand, för att det blev som det blev. Det behövdes ett skarpt uppbrott. Det var på väg åt helt fel håll. Jag ska inte gå in på detaljer. Men jag tror att det destruktiva (och indirekt självdestruktiva) som bubblade upp där alltid funnits där. Jag hade bara tryckt ner det, suttit på det, och hoppats att det skulle försvinna av sig själv. Det gör det naturligtvis aldrig. Man måste jobba med det.
Jag blir lycklig av att skriva, men mitt skrivande närs av min olycka. Det är väl en kul paradox? Man får nog vara lite knäpp om man ska hålla på och skriva. Lite upp och ner, på och av. Ibland roar jag mig med tanken att mitt andra jag – mitt skrivande jag, mitt cyberjag – är ett symptom av en hittills oupptäckt sinnessjukdom. Ett slags godartat symptom. (Eller elakartat; det är väl en smakfråga...) Det är ju också en tröstande tanke. Sämre kan det ju vara om man nu ändå är sjuk. Jag menar, det är ju bättre än stjärtklåda eller nåt.
Eller vad tycker du, potentiella läsare?
Ha det grymt bra!
Jag tror inte att skrivande bara är självterapi. Jag tror att det kan ha den funktionen. Men det verkar för begränsat för mig. Skrivande är så mycket. Att ge mening åt det som saknar mening, sammanhang åt det som saknar sammanhang. Att utmana och motsäga sig själv (om man inte insett det så har man sannolikt inte utvecklats till någon bra skrivare). Att dagdrömma. Att klä känslokulisser inom till exempel musik med ord, eller snarare att försöka göra det. Jag inbillar mig att jag skriver på ett mycket speciellt sätt när jag lyssnar på NIN:s Ghosts eller nya Dark Tranquillity exempelvis. Man sugs in i deras mörka värld. Man blir en gotisk varelse. Blir alltså på ett sätt mer involverad i musiken. Att skriva är att producera och konsumera. Det är ett sätt att leva mer medvetet. Kanske. Ja, det är lite tankar kring det i alla fall.
Men motgång. Jag vet inte om man ska bli glad för att man mår skit, eller vara tacksam för de stora smällarna i livet. Kanske skriver man för att trösta sig. Jag vet inte. Jag funderar ibland på varje jag började skriva helt plötsligt. Jag tror knappt jag tänkt tanken innan den här våren, sommaren. Jag tror att det har att göra med att jag gick i väggen rejält efter att det blev definitivt slut mellan mig och min pojkvän. (Jag har lovat att inte använda hans namn i mina berättelser eller på webben. Och oroa dig inte, Markus, jag håller alltid vad jag lovar.) (Han heter inte Markus. Så klart. Vad tror du om mig?) Ja, ja, det var rätt allvarligt ett tag och det tog sin lilla tid och resa sig igen efter det. Jag är nästan säker på att skrivandet har något med det att göra. Man började ställa frågor om sig själv. Frågor som man inte hade några svar på. Det var oerhört jobbigt. Jag tror det där med frågor är centralt i sammanhanget. Jag hoppas att jag genom skrivandet kan bli en mer medveten människa. Även om det är jobbigt ibland.
Jag kraschade, jag såg inte vad jag höll på med och visste framför allt inte varför jag gjorde eller tyckte på ett speciellt sätt. Just det, man kände inte igen sig själv till slut. Man var i det närmaste avskild från den varelsen. Jag tror att alla som haft en riktigt djup depression vet vad jag pratar om.
I mina berättelser är Saga ett monster, en skuggvarelse. Hon är något omänskligt och overkligt. Något hotfullt och ondskefullt som sipprar in i vår värld eller ditt liv. Det var väl egentligen inget medvetet drag. Idén till den första Saga-novellen "Jag heter Saga Torstensson" inbjöd till det. Och jag tycker att hon är ett rätt bra monster, ett litet hopkok av olika skräckkoncept och lite grann en egen grej också. Det är rätt snurrigt men också rätt kul. Och som sagt, det väcker frågor.
Jag är på sätt och vis glad, nu i efterhand, för att det blev som det blev. Det behövdes ett skarpt uppbrott. Det var på väg åt helt fel håll. Jag ska inte gå in på detaljer. Men jag tror att det destruktiva (och indirekt självdestruktiva) som bubblade upp där alltid funnits där. Jag hade bara tryckt ner det, suttit på det, och hoppats att det skulle försvinna av sig själv. Det gör det naturligtvis aldrig. Man måste jobba med det.
Jag blir lycklig av att skriva, men mitt skrivande närs av min olycka. Det är väl en kul paradox? Man får nog vara lite knäpp om man ska hålla på och skriva. Lite upp och ner, på och av. Ibland roar jag mig med tanken att mitt andra jag – mitt skrivande jag, mitt cyberjag – är ett symptom av en hittills oupptäckt sinnessjukdom. Ett slags godartat symptom. (Eller elakartat; det är väl en smakfråga...) Det är ju också en tröstande tanke. Sämre kan det ju vara om man nu ändå är sjuk. Jag menar, det är ju bättre än stjärtklåda eller nåt.
Eller vad tycker du, potentiella läsare?
Ha det grymt bra!
onsdag 20 augusti 2008
Min lilla bibliografi
Hej, igen potentiella läsare! Tänkte jag skulle dra lite snabbfakta om mitt skrivande, utifall att någon är nyfiken.
Jag har som sagt inte skrivit särskilt länge, sen början av juni i år. Jag tänkte bara att jag skulle testa, hade inga förväntningar eller så, och fastnade direkt. Jag älskar det. Det är spännande, det är utvecklande på något vis. Och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt som jag trodde att det skulle vara. Resultatet är en annan sak, det får var och en bedöma.
Jag ser det som en jävligt kul hobby att skriva. Och när man gjort något som man tycker funkar själv så vill man gärna få ut det så att andra kan se det. Så funkar jag i alla fall.
Jag tror inte att mina grejer tilltalar mainstreamläsaren direkt. Which is fine, och rätt logiskt. Varje gång jag går in i en vanlig bokaffär blir jag helt desorienterad, för jag hittar inte ett skvatt som intresserar mig. Och jag är ändå en bokslukare av rang. Det bådar kanske inte gott för mina planer på att bli Sveriges ledande horrorqueen och skrämma arslet av alla, om min smak och uttrycksstil är så udda. Men man får väl inrikta sig på udda människor då. De finns ju, de också.
Mer om mitt skrivande. Så gott som varje rad jag skriver är influerad av en viss dam, Mary Wollstonecraft Shelley, min älskling, och hennes lilla monsterskapelse. Jag försöker inte att planka henne, för det är omöjligt, men där finns hur mycket som helst att ösa ur. Hon la grunden för hela genren. Hon är bäst.
Min dröm är att verkligen skrämma någon med det jag skriver. Jag blir själv oftast inte rädd när jag läser skräckberättelser eller ser skräckfilmer, jag läser/ser dem mest för den sköna stämningens skull. Men bara tanken på att få någon att ligga sömnlös på natten eller kasta nervösa blickar över axeln... Ja, man är väl hur störd som helst.
Jag har inte lyckats än. Men jag tänker fortsätta så länge jag tycker att det är roligt. Jag har alltid en idé på lager, vissa är svårare än andra att omsätta till färdig text. Det är en utmaning. Det är en kick när man lyckas.
Hittills har jag skrivit tio noveller. En av dem har översatts till engelska av en god vän till mig.
Novellerna är, i tur och ordning:
1. Huvudet fullt av mörka tankar
2. Slaktmasken (Slaughterface i den engelska versionen)
3. Det svarta inuti
4. Jag heter Saga Torstensson
5. Saga Torstensson
6. Sagan om Saga
7. En levande metafor
8. Nathalie
9. I de levandes skara
10. Gubben i kikaren
Novellerna 4-6 hänger ihop i en liten trilogi med mig själv i en av rollerna. Jag är rätt så insnöad på den här metagrejen. Det är väl Mary S. som spökar, ni vet, skaparen, skapelsen...
Alla finns publicerade på en novellsajt, http://www.veckansnovell.se/. Kolla in, läs, tyck till! Jag skulle bli skitglad om jag fick en kommentar!
Ha det fruktansvärt bra!
Jag har som sagt inte skrivit särskilt länge, sen början av juni i år. Jag tänkte bara att jag skulle testa, hade inga förväntningar eller så, och fastnade direkt. Jag älskar det. Det är spännande, det är utvecklande på något vis. Och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt som jag trodde att det skulle vara. Resultatet är en annan sak, det får var och en bedöma.
Jag ser det som en jävligt kul hobby att skriva. Och när man gjort något som man tycker funkar själv så vill man gärna få ut det så att andra kan se det. Så funkar jag i alla fall.
Jag tror inte att mina grejer tilltalar mainstreamläsaren direkt. Which is fine, och rätt logiskt. Varje gång jag går in i en vanlig bokaffär blir jag helt desorienterad, för jag hittar inte ett skvatt som intresserar mig. Och jag är ändå en bokslukare av rang. Det bådar kanske inte gott för mina planer på att bli Sveriges ledande horrorqueen och skrämma arslet av alla, om min smak och uttrycksstil är så udda. Men man får väl inrikta sig på udda människor då. De finns ju, de också.
Mer om mitt skrivande. Så gott som varje rad jag skriver är influerad av en viss dam, Mary Wollstonecraft Shelley, min älskling, och hennes lilla monsterskapelse. Jag försöker inte att planka henne, för det är omöjligt, men där finns hur mycket som helst att ösa ur. Hon la grunden för hela genren. Hon är bäst.
Min dröm är att verkligen skrämma någon med det jag skriver. Jag blir själv oftast inte rädd när jag läser skräckberättelser eller ser skräckfilmer, jag läser/ser dem mest för den sköna stämningens skull. Men bara tanken på att få någon att ligga sömnlös på natten eller kasta nervösa blickar över axeln... Ja, man är väl hur störd som helst.
Jag har inte lyckats än. Men jag tänker fortsätta så länge jag tycker att det är roligt. Jag har alltid en idé på lager, vissa är svårare än andra att omsätta till färdig text. Det är en utmaning. Det är en kick när man lyckas.
Hittills har jag skrivit tio noveller. En av dem har översatts till engelska av en god vän till mig.
Novellerna är, i tur och ordning:
1. Huvudet fullt av mörka tankar
2. Slaktmasken (Slaughterface i den engelska versionen)
3. Det svarta inuti
4. Jag heter Saga Torstensson
5. Saga Torstensson
6. Sagan om Saga
7. En levande metafor
8. Nathalie
9. I de levandes skara
10. Gubben i kikaren
Novellerna 4-6 hänger ihop i en liten trilogi med mig själv i en av rollerna. Jag är rätt så insnöad på den här metagrejen. Det är väl Mary S. som spökar, ni vet, skaparen, skapelsen...
Alla finns publicerade på en novellsajt, http://www.veckansnovell.se/. Kolla in, läs, tyck till! Jag skulle bli skitglad om jag fick en kommentar!
Ha det fruktansvärt bra!
It's alive!
Hej, potentiella bloggläsare. Jag är en helt vanlig västkusttjej. (Ja, "helt vanlig" är väl att ta i; byt ut mot "totalt vrickad".) Jag har en passion i livet: att skriva. (Förresten, stryk "passion i livet", det är i starkaste laget, jag har faktiskt bara hållit på med det här i två månader...)
Jag skriver skräckberättelser som jag publicerar på webben (checka in mig på novellsajten http://www.veckansnovell.se/!) Jag drömmer om att bli läst, hitta någon som gillar det jag gör. (Förutom jag själv då.)
Det vore kul att komma i kontakt med andra som skriver. Vi kunde ha ett kul utbyte, läsa varandras texter, kritisera, snacka skit.
Om ni inte har något för er, kolla in min coola MySpace-sida på www.myspace.com/sagatorstensson.
Ha en gyllene dag!
Jag skriver skräckberättelser som jag publicerar på webben (checka in mig på novellsajten http://www.veckansnovell.se/!) Jag drömmer om att bli läst, hitta någon som gillar det jag gör. (Förutom jag själv då.)
Det vore kul att komma i kontakt med andra som skriver. Vi kunde ha ett kul utbyte, läsa varandras texter, kritisera, snacka skit.
Om ni inte har något för er, kolla in min coola MySpace-sida på www.myspace.com/sagatorstensson.
Ha en gyllene dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
