Rena skräcken!

Hej, potentiella läsare. En liten diskurs kring skräck som genre och dess roll i... ja, genrens historia. Kulturen, tror jag att jag försöker säga. Men ordet fastnar i halsen, i knogarna. Jag har försökt vara den vuxnare människan, men jag kan inte. Mitt förakt för kulturen är svårt att dölja.

Det betyder inte att jag hatar kulturella uttryck. Teater, dans, musik, konst. Jag tycker som alla andra i grunden kulturellt belastade individer att dessa saker håller uppe oss, bär vårt samhälle på sina axlar. Kultur behövs, mer än sport, mer än... Ja, framför allt mer än sport. Mode, tänkte jag säga. Men det kändes inte viktigt nog att släpa in i diskussionen.

Nej, jag avskyr kulturisterna. De där figurerna som gör sig till talesperson åt kulturen och anser sig ha rätt att definiera kulturen.

Jag vet, det är ganska banala tankar jag ger uttryck för. Men det är innerligt. Allvarligt: All bra kultur är skräp. Eller var skräp en gång i tiden, tills folk (även de mest inbitna konservativa typerna) insåg att det hade ett bestående värde. Om du måste dra ett streck i sanden mellan kultur och skit, då kommer du faktiskt att hamna i slutsatsen att kultur är skit. Och skit är kultur.

Jag älskar skit. Jag älskar Mozart för att det är skit. Jag älskar Fellini för att det är skit. Skit, skit, skit, skit. RDGG (jag skriver denna förkortning för att slippa förflacka diskussionen med uttrycket Redan De Gamla Grekerna) älskade skit och snask och blod och kuk och fitta. De överförda detta litterära eksem på Shakespeare med mera. De grymmaste konstnärerna i historien var sådana som målade för att skrämma skiten ur folk, så att gjorde bot och bättring innan de dog. Ifrågasätta budskapet kan man alltid göra, och gör (i mitt fall). Men det ge gjorde var jävligt bra. Kompositörerna gjorde strålande skräck som kittlade våra trumhinnor. Filmen som kulturform byggdes på en, och enkom en faktor: Skräcken. King Kong, Dracula, Frankenstein anyone. Skräpet blev accepterat. Skräpet blev kultur.

Vi byggde vår kultur på det som den gamla tidens kulturister kallade skräp. Nya rader av kulturister fås regelbundet att inse att dåtidens skit är nutidens kultur. Varför lär de sig aldrig? Varför inser de inte det uppenbara? Att morgondagens kultur är dagens skräp? Är det en allför djärv och sofistikerad slutsats?

I dag går det bra att pissa på slasherfilm och hylla tom, fjäskig dynga. Vänd på perspektivet, om inte annat för ett skojigt instrument. Lek med tanken att din ryggradsreflex är fel. Lek med tanken att du, denna fantastiska bildade, spirituella och begåvade människa, har noll koll. Du har ingen oberoende vilja. Du följer auktoriteter och konventioner. Du styr aldrig utvecklingen, du åker med den. Du har alltid fel men får aldrig stå till svars för det.

För mig är det en kulturist. En som tycker. En som sitter på kulturella skattemedel. En som basar över offentliga kulturella institutioner. Bra skit hyllas aldrig, får aldrig några gemensamfinansierade anslag, visas aldrig på gemensamfinansierad teve, etc. Dålig kultur belönas alltid, fast det saknar ett bestående värde.

Jag är så trött på kultursfären som aldrig hänger med sin tid. Jag är så trött på alla halvfigurer som kidnappat kulturbegreppet. När kultur är det du och jag gör. Det är berättelser. Berättelser om livet, så som människor ser det. Inte fåniga klichéer. Inte taffliga försök att ge kulturisterna det de vill ha. Äkta, ärligt. Skit. Men bra skit.

Jag är ingen stor fan av töntpopulism. Det är inte det jag säger, "låt oss alla lyssna på Crazy Frog tills vi pissar ner oss". Det är ett bra missförstånd, men likväl ett missförstånd. Jag säger att skitsektorn ger oss mängder med skit, och kultursektorn ger oss mängder med skit. Och emellanåt finns där en skarpsint iakttagelse, något som ligger nära hjärtat och helst får hjärtat att bulta, hårt. Men kulturisterna vet inte vilket som är vad. De som har makten över kulturen vet ingenting och har inte underlag eller mod för att tycka något själva. De bara förvaltar en död kultur, ett levande lik om man så vill.

För mig är det krig, och jag nöjer mig inte för något mindre än att kulturister faller på knä med vitt flagg och ber om ursäkt för att de bajsat över skräckgenren alla år. Innan de inser att skräck ÄR kultur - och mer än så: Skräck är ett av fundamenten för vår kultur - ja, då får jag väl fortsätta hata dem och de får fortsätta att solka ner kulturbegreppet.

Eat that motherfuckers!