Ska man vara glad att man är sur eller?

Hej potentiella bloggläsare. I dag tänkte jag prata lite om en aspekt av skrivande som förbryllar mig lite. Det är det här med motgångar. Jag vet inte om du (jag tänker mig att "du" är någon som är intresserad av litteratur och skrivande, om du läser detta...) märkt att motgångar verkar sporra skrivande. Personliga motgångar. Det blir inte som man vill, det händer inget kul, folk är inte justa mot en. Den typen av grejer. Det går lättare att skriva, man får idéer, det blir bättre. Det är i alla fall min erfarenhet baserad på ett högst begränsat underlag.

Jag tror inte att skrivande bara är självterapi. Jag tror att det kan ha den funktionen. Men det verkar för begränsat för mig. Skrivande är så mycket. Att ge mening åt det som saknar mening, sammanhang åt det som saknar sammanhang. Att utmana och motsäga sig själv (om man inte insett det så har man sannolikt inte utvecklats till någon bra skrivare). Att dagdrömma. Att klä känslokulisser inom till exempel musik med ord, eller snarare att försöka göra det. Jag inbillar mig att jag skriver på ett mycket speciellt sätt när jag lyssnar på NIN:s Ghosts eller nya Dark Tranquillity exempelvis. Man sugs in i deras mörka värld. Man blir en gotisk varelse. Blir alltså på ett sätt mer involverad i musiken. Att skriva är att producera och konsumera. Det är ett sätt att leva mer medvetet. Kanske. Ja, det är lite tankar kring det i alla fall.

Men motgång. Jag vet inte om man ska bli glad för att man mår skit, eller vara tacksam för de stora smällarna i livet. Kanske skriver man för att trösta sig. Jag vet inte. Jag funderar ibland på varje jag började skriva helt plötsligt. Jag tror knappt jag tänkt tanken innan den här våren, sommaren. Jag tror att det har att göra med att jag gick i väggen rejält efter att det blev definitivt slut mellan mig och min pojkvän. (Jag har lovat att inte använda hans namn i mina berättelser eller på webben. Och oroa dig inte, Markus, jag håller alltid vad jag lovar.) (Han heter inte Markus. Så klart. Vad tror du om mig?) Ja, ja, det var rätt allvarligt ett tag och det tog sin lilla tid och resa sig igen efter det. Jag är nästan säker på att skrivandet har något med det att göra. Man började ställa frågor om sig själv. Frågor som man inte hade några svar på. Det var oerhört jobbigt. Jag tror det där med frågor är centralt i sammanhanget. Jag hoppas att jag genom skrivandet kan bli en mer medveten människa. Även om det är jobbigt ibland.

Jag kraschade, jag såg inte vad jag höll på med och visste framför allt inte varför jag gjorde eller tyckte på ett speciellt sätt. Just det, man kände inte igen sig själv till slut. Man var i det närmaste avskild från den varelsen. Jag tror att alla som haft en riktigt djup depression vet vad jag pratar om.

I mina berättelser är Saga ett monster, en skuggvarelse. Hon är något omänskligt och overkligt. Något hotfullt och ondskefullt som sipprar in i vår värld eller ditt liv. Det var väl egentligen inget medvetet drag. Idén till den första Saga-novellen "Jag heter Saga Torstensson" inbjöd till det. Och jag tycker att hon är ett rätt bra monster, ett litet hopkok av olika skräckkoncept och lite grann en egen grej också. Det är rätt snurrigt men också rätt kul. Och som sagt, det väcker frågor.

Jag är på sätt och vis glad, nu i efterhand, för att det blev som det blev. Det behövdes ett skarpt uppbrott. Det var på väg åt helt fel håll. Jag ska inte gå in på detaljer. Men jag tror att det destruktiva (och indirekt självdestruktiva) som bubblade upp där alltid funnits där. Jag hade bara tryckt ner det, suttit på det, och hoppats att det skulle försvinna av sig själv. Det gör det naturligtvis aldrig. Man måste jobba med det.

Jag blir lycklig av att skriva, men mitt skrivande närs av min olycka. Det är väl en kul paradox? Man får nog vara lite knäpp om man ska hålla på och skriva. Lite upp och ner, på och av. Ibland roar jag mig med tanken att mitt andra jag – mitt skrivande jag, mitt cyberjag – är ett symptom av en hittills oupptäckt sinnessjukdom. Ett slags godartat symptom. (Eller elakartat; det är väl en smakfråga...) Det är ju också en tröstande tanke. Sämre kan det ju vara om man nu ändå är sjuk. Jag menar, det är ju bättre än stjärtklåda eller nåt.

Eller vad tycker du, potentiella läsare?

Ha det grymt bra!