Meshuggah!

Hej potentiella läsare! Hade förmånen att uppleva ett av mina favoritband Meshuggah, under en av deras få Sverigespelningar. Nu sitter jag och tänker på alla ofattbart grymma och coola och fantastiskt bra band det här landet har fostrat (eller kanske snarare misslyckats att fostra). Och jag menar inte Kent och andra degiga popband som ska föreställa all that enligt samlad dagspress och alla med eller utan hår. Jag menar tung musik. Blytung. Tung som att jogga en mil i meterhög blötsnö. Det är vad vi kan i det här landet. Inte göra film, vilket vi tror. (Inse fakta: Bergman var undantaget, inte regeln!) Inte skriva vettiga böcker; det är mest same-old-same-old boring gubbgnäll. (Inse fakta: Maj och Per skrev alla Martin Beck-romaner som världen behöver). Inte skriva skräp som Britney Spears kan yla till. Tungt. Tungt som fan. Som att lyfta en femkilos hantel med dubbel underarmsfraktur. Det är tungt, det.

Svensk extrem musik är historisk. Swedish Death Metal är ett väletablerat begrepp bland kloka människor över hela planeten. Det är integration på riktigt – puss på er alla metalheads out there! Svenska band som Entombed, At the gates, Dismember, Grave och The Crown har gjort klassiska plattor och influerat tonvis av band. Nyare svenska akter som In Flames, Dark Tranquillity, Arch Enemy och Meshuggah (fan vad ni var bra!!!!!) turnerar runt hela jordklotet och levererar förstklassig knallhård metal metal. Det är ofattbart coolt att vara en del av det här. Death metal är det största som hänt musiken sedan punken. Tungt.

De här banden borde vara våra nationella stoltheter. Yes, vi borde jäsa som en vetedeg och slå oss för bröstet och ta fram vikingahjälmen och Hoa Hoa-tröjan och säga: "Fan vad vi är bäst!" Fast vi är de. De tar OS-guld i metal varje vecka.

Ändå kan man inte undgå att tycka att det är konstigt tyst om de här banden. Man ser en notis här och var, Meshuggah på amerikanska albumlistan, In Flames spelar där och där. Teve hänger inte med. Radio hänger inte med (förutom undantagsvis; tack för några hårresande bra P3 Live). Våra svenska medier älskar medelmåttor, folk som inte sticker ut och som aldrig tänker nytt på riktigt. Kanske är det en spegling av folket, kanske är det en spegling av en högljudd minoritet av folket. Kanske är det media som av lathet, dumhet och feghet sviker sina läsare/lyssnare/tittare, de människor de är satta att tjäna (alla är inte sura, missunnsamma kristdemokrater eller folkpartistiska lagomterrorister). Jag vet inte.

Jag tror att vi svenskar vill visa uppskattning mot dem som är duktiga, som uträttar saker. Men är det väl kommer till kritan är vi ändå för kinkiga. Vi vill att människor ska vara duktiga inom rätt område, som till exempel idrotten som är så sund och uppbygglig (yeah right) eller göra musik som alla kan lyssna på; inklusive gamlamormor som är döv. Ingen ska känna sig utanför. Alla måste gilla samma sak. Men en jävla massa människor känner sig utanför i det här landet, vantrivs i mainstreamfåran. Vi känner inte igen oss i majoritetsvärderingarna, i majoritetskulturen, som kanske inte alls är i majoritet fast den är störst.

Det bästa vore om det inte fanns någon majoritetskultur alls. Bara kulturer som verkar på jämlika villkor. Ingen finkultur, sanktionerad kultur, passande kultur, bara kultur – öppen för alla utifrån personlig läggning och sinnesstämning och grad av nyfikenhet. Då skulle vi ha väldigt mycket mer och glädjas åt och vara stolta över som svenskar (om vi känner ett behov av det). Tänk alla fantastiska intelligenta, begåvade och kreativa människor som inte syns i dag (framför allt tjejerna; kom igen!). Det är en rätt tung tanke va? Tungt.

Ha det guldbra!