Sagatankar

Hej, potentiella läsare! Nu har Saga tänkt lite mer. Med betoning på lite. Det gäller min senaste novell, "Den andra världen" som jag publicerade i går på http://www.veckansnovell.se/. Den är en ganska märklig grej. Det är inte helt lätt att bli klok på den.

Man kan väl säga att den är experimentell i både idé och utförande. Den är på inget sätt originell eller djup, men jag kunde åtminstone känna när jag skrev den att jag inte riktigt visste vad jag gjorde. Det var en ganska jobbig men stimulerande känsla. Jag tycker att det är kul att testa nya saker, se vad som händer.

För er som inte läst den, men som av någon anledning finner detta lilla blogginlägg intressant och läsvärt kan jag dra storyn i sammandrag. Den skildrar 80-talsgruppen Kajsa och Malena som ett par demoner uppstigna från de dödas rike. De återkommer till de levandes rike för att spela för zombies.

Storyn har två huvudsakliga inspirationskällor, varav den ena är Clive Barkers novell "Sex, Death and Starshine" från "Books of Blood"-sviten. Men den allra viktigaste källan jag öst ur är Kajsa och Malenas fantastiska musik, främst spåren på "Den andra världen" som utkom 1988.

Det man kan läsa i novellen om huvudpersonens kärlek till K & M och deras musik är direkt hämtad ur mitt liv. K & M var en av mina allra tidigaste musikaliska förälskelser. Och den var min egen. Jag upptäckte dem själv och ingen annan i min omgivning gillade dem.

Jag såg naturligtvis aldrig K & M live, eftersom de la av efter ovan nämnda album. Och jag var fyra år när den kom. Kajsa Grytt och Malena Jönsson har fortsatt sina karriärer, och skördat framgångar var för sig. Kajsa har exempelvis gjort en rad fantastiska rockplattor; "Revolution" gjorde mig löjligt lycklig när den kom.

Jag älskar dem fortfarande. Men det finns en speciell magi kring hela det här med gruppen. Gruppen man aldrig får uppleva live eller på skiva igen.

Jag vet inte hur Kajsa eller Malena skulle reagera om de läste berättelsen. Kanske skulle de bli skitförbannade. Särskilt Kajsa då, eftersom jag knyckt en massa underbara textrader från hennes låtar, och vävt in dem i storyn. Utan att be om lov, ska tilläggas, med rodnande kinder. Jag skulle aldrig våga. Men om de ber mig att plocka bort novellen från webben så gör jag det. Anyway, det är inte tänkt som något negativt, att jag beskriver dem som "döda" artister, föredettingar etc. Jag ser inte på dem så, och det är ju bevisligen inte sant. Jag vill understryka att novellen är tänkt som en hyllning. En kärleksförklaring. Det är så jag förhåller mig till folk, som monster. För att jag är ett själv.

Novellen bygger på den något skumma grundhypotesen att artisten i gruppen och utanför gruppen är två helt olika personer. Berättelsen handlar om Malena Jönsson som den Malena Jönsson hon var i K & M, inte i Tant Strul eller som soloartist eller privatperson eller något annat. Och motsvarande om Kajsa Grytt. Som om Kajsa Grytt och Malena Jönsson i praktiken kunde sitta i publiken och se K & M framträda live. Det är nog rätt svårt att svälja den hypotesen, men jag tycker att den är rätt kul.

Samtidigt är berättelsen en reflektion över hela det här med kommers och etablissemang inom musiken. Branschsidan. Branschen har i min mening alltid haft ett osunt förhållande till både artister och publik. Innan det här med nedladdning kom var storbolagen fullständigt maktfullkomliga. Nu är de hispiga idioter som kräver att politiker och poliser släpper allt de har för händer och jagar fildelare. Som om det inte finns viktigare saker i världen – internationell terrorism, klimathotet, mord, våldtäkt och könsstympning.

Megabolagen har alltid velat styra vår smak, forma dem efter sina egna behov. Inte lyssna av vad folk vill ha. Inte spåra sann talang och känsla. Tala om för oss vad vi ska gilla, vilket jag personligen finner vara rätt perverst. Det är som att tala om för en person vad för slags sexuell läggning denne ska ha och vad för slags person denne ska tända på.

Vi befinner oss i en brytningstid. Vem vet? Snart kanske mediebolagen spelat ut sin roll. Det finns redan ett antal spännande direktkanaler till publiken. Varför avlöna ett antal kostymnissar som inte tillför något av värde? Men fortfarande bestämmer bolagen en hel del. De bestämmer vad som ska synas och höras och vad som inte ska synas och höras. Vilka är det som försvinner ut i kylan och mörkret? Jag får ursäkta mig om du är evigt trött på feministiska konspirationsteorier. Men det är ju så överallt. När kvinnor nått en viss ålder är de inte intressanta längre. Fast de har all visdom och erfarenhet man kan tillskriva en Bob Dylan eller en Van Morrison eller en Neil Young och eller en Ulf Lundell. Jag tycker det är skit. Jag hoppas fan i mig att det inte ser ut så när jag är på fel sida om 40. Någon gång får det väl hända någonting i det här bajsnödiga samhället.

Men novellen är hoppfull. Andemeningen är väl ungefär: Musiken har ett liv i sig själv. Ett liv i döden. Musik – bra musik – överlever allt, inklusive kommersiell dödförklaring. Och det är där K & M kommer in. Vi kanske inte får tag på deras plattor för de säljs inte i affärerna eller de är slut på förlaget och ingen har kommit på tanken att trycka upp nya. Men det spelar ingen roll. Det lever vidare. Det hittar nya vägar. Jag skulle säga att "Den andra världen" är min mest hoppfulla novell.

Tack Kajsa! Tack Malena! Ni är mina gudar!

Så där, ja. Jag behövde bara säga det. Nu återstår bara en sak att säga:

Ha det skethålabra i helgen!